Vattnet slöt sig som ett iskallt skruvstäd kring min kropp, och för varje sekund kändes klänningen tyngre, som om den var vävd av bly. Jag försökte sparka igen, men mina ben var intrasslade i det tjocka tyget. Det brände i lungorna. Jag blundade, övertygad om att detta var slutet för både mig och min ofödda dotter. Men skuggan som hade brutit vattenytan var snabb. Två starka armar grep tag i min midja med en desperat kraft. Det var Adam.
Med ett kraftigt ryck drog han oss båda uppåt. Vi bröt ytan med ett våldsamt plask och jag kippade efter luft, hostade upp klorvatten och grät okontrollerat. Ljuden från festen hade förvandlats till ett öronbedövande kaos. Människor skrek, glas hade krossats mot marken och Sarah stod på knä vid poolkanten med utsträckta händer.
”Lily! Åh herregud, Lily!” skrek Sarah och hjälpte Adam att dra upp mig på de varma stenplattorna. Jag låg på sidan, skakade våldsamt och höll händerna skyddande över min mage.
Adam föll på knä bredvid mig, hans bröst hävde sig tungt medan vattnet rann från hans ansikte. Hans ögon var vilda av skräck, men när han såg att jag andades vändes den skräcken omedelbart till ett raseri jag aldrig tidigare sett hos honom. Han reste sig långsamt upp och vände sig mot min mamma.
Margaret stod kvar på exakt samma plats. Hon hade inte ens sträckt ut en hand. Hennes ansikte var en mask av kyla, men hennes händer darrade lätt där hon höll i den tomma mikrofonen. Några steg bakom henne stod Amelia. Hon log inte längre, men hennes blick var märkligt tom, som om hon just hade bevittnat en tråkig teaterpjäs snarare än ett mordförsök på sin egen syster.
”Vad i helvete är det för fel på dig?!” vrålade Adam så att rösten ekade över hela terrassen. Han tog ett steg mot Margaret, hans händer knutna till nävar. ”Du kunde ha dödat henne! Du kunde ha dödat vårt barn!”
Min mamma ryggade tillbaka, plötsligt medveten om de dussintals ögonpar som stirrade på henne med avsky och skräck. Alkoholdimman tycktes lätta för en sekund, och hon försökte samla sin vanliga, kyliga värdighet. ”Det… det var en olycka. Hon snubblade. Hon har alltid varit klumpig.”
”Vi såg allihop vad du gjorde, Margaret,” sa Sarah med en röst som darrade av undertryckt vrede. Hon höll redan sin telefon mot örat. ”Ja, hej, vi behöver en ambulans och polis till Riverside Terrace omedelbart. En gravid kvinna har blivit knuffad i en pool.”
Ordet polis fick Amelia att rycka till. Hennes perfekta fasad sprack äntligen. ”Polis? Ni kan inte blanda in polisen, det här är en familjeangelägenhet! Lily, säg åt henne att lägga på!”
Jag försökte resa mig upp, men en skarp smärta skar genom min nedre del av magen. Jag kved till och sjönk ihop igen. ”Adam…” viskade jag, tårarna strömmade nerför mina kinder och blandades med poolvattnet. ”Det gör ont. Magen gör ont.”
Allt fokus på min mamma och syster försvann omedelbart. Adam var tillbaka vid min sida på en sekund, hans varma händer slöt sig om mina. Gästerna började backa undan, ge oss utrymme, medan Sarah hämtade filtar från loungestolarna och svepte in mig i dem. I bakgrunden hörde jag hur några av Adams vänner ställde sig i vägen för Margaret och Amelia, som plötsligt försökte lämna platsen innan sirenerna började höras i fjärran.
De kommande timmarna var en suddig mardröm av blinkande blåljus, sjukhuskorridorer och den stickande lukten av handsprit. Läkarna rullade in mig på akutavdelningen medan Adam sprang bredvid båren och vägrade släppa min hand. Skräcken att jag hade förlorat barnet, att min mammas hat äntligen hade lyckats förgöra det vackraste i mitt liv, åt upp mig inifrån.
När de till slut kopplade upp mig mot ett ultraljud och hjärtmonitorn, blev rummet fruktansvärt tyst. Läkaren rörde sensorn över min spända, kalla mage. Sekunderna kändes som timmar. Sedan kom det. Ett snabbt, rytmiskt sviss, sviss, sviss. Ett starkt och stadigt hjärtslag.
Jag bröt ihop fullständigt. Adam lade pannan mot min och vi grät båda två, överväldigade av en lättnad som var så djup att den gjorde fysiskt ont. Läkaren konstaterade att smärtan kom från muskelkramper och chocken, men att moderkakan var intakt och att lilla flickan i min mage mådde bra. Jag skulle behöva stanna över natten för observation, men vi hade haft änglavakt.
Senare den kvällen, när mörkret hade lagt sig utanför sjukhusfönstret, satt Adam i fåtöljen bredvid min säng. Han såg äldre ut, hans ansikte draget av utmattning, men hans ögon var fyllda av en tyst beslutsamhet.
”Polisen var här medan du sov,” sa han lågt. ”De tog vittnesmål från gästerna. Din mamma greps på platsen för misshandel och försök till grovt vållande till kroppsskada. Amelia försökte hindra dem, men de tog med henne också för förhör.”
