”Grannen (51 år) har bott ensam i 12 år.
I går frågade jag honom: ”Varför letar du inte efter en kvinna?”
Han gav mig 6 skäl, och jag insåg hur rätt han faktiskt har.
I går knackade jag på min granne Vadims dörr för att låna en borrmaskin.
Han öppnade iförd arbetsbyxor och en enkel T-shirt:
— Kom in, jag har precis ätit middag.
Jag gick in i lägenheten.
Den skinande av renlighet, och köket doftade av grillad kyckling.
På bordet stod en öppen laptop, och bredvid den ett elegant glas rött vin.
Vadim är femtioett år gammal.
Han har varit skild i tolv år och bor ensam.
Han arbetar som ingenjör med en mycket respektabel lön, omkring etthundrafyrtiotusen.
Jag har känt honom i fem år — sedan jag flyttade in i huset.
Jag har aldrig sett en kvinna vid hans sida.
Inte ens som besökare.
Efter att han gett mig borrmaskinen hällde han upp en whisky åt mig:
— Sitt ner en stund nu när du ändå kom in.
Det var länge sedan vi pratade.
Vi satte oss i köket.
Vi tog en klunk.
Då frågade jag honom:
— Vadim, ärligt talat, varför är du ensam?
Letar du inte efter en partner?
Han log menande:
— Jag letar inte medvetet.
Vet du, Igor, efter att ha levt ensam i tolv år har jag förstått en sak: så här har jag det mycket bättre.
— Varför säger du så?
Han fyllde sitt glas igen och lutade sig bekvämt tillbaka i stolen:
— Jag ska förklara.
Det finns sex skäl.
Konkreta skäl.
Skäl som jag har fått känna på för att lära mig.
Det första skälet: risken för ekonomisk ruin vid skilsmässa.
— Jag skilde mig för tolv år sedan, började Vadim.
Jag var gift i arton år med Olga.
Vi har en dotter, tjugoåtta år nu, som lever sitt eget liv.
Han tog en klunk whisky:
— Vi skilde oss på grund av hennes otrohet.
Jag tog henne på bar gärning med en kollega.
Jag lämnade genast in skilsmässoansökan.
— Och vad hände sedan?
— Domstolen delade huset mitt itu.
Trots att det var jag som hade betalat den största delen av bolånet.
Resultatet?
Vi sålde huset, delade pengarna, och jag hamnade i den här ettan.
Han såg mig i ögonen:
— Igor, jag förlorade hälften av min egendom på grund av hennes svek.
Och enligt lagen anses det vara ”rättvist”.
Förstår du?
Jag slet, jag betalade, hon bedrog mig, och ändå fick hon hälften.
— Tja, så ser skilsmässolagen ut…
— Precis.
Och säg mig nu: varför skulle jag riskera det igen?
Låt säga att jag träffar en kvinna.
Vi flyttar ihop.
Vi bor tillsammans i tre år.
Vi gifter oss.
Vi köper en bil eller något annat.
Och om hon sedan bestämmer sig för att gå?
Varför skulle jag utsätta mig för en sådan risk igen?
Jag hittade inga ord att svara med.
Han fortsatte.
Det andra skälet: kvinnor stöttar sällan mäns drömmar.
— Du vet, Igor, jag har en dröm.
Jag vill köpa en gammal motorcykel.
Renovera den med mina egna händer och åka runt i världen på helgerna.
— En fantastisk dröm, kommenterade jag.
— Ja.
Jag har sparat i ett år redan.
Om sex månader ska jag köpa en ”Ural” från sjuttiotalet.
Jag ska plocka isär den skruv för skruv helt själv.
Han drack lite vatten för att mildra whiskyn:
— När jag var gift hade jag också drömmar.
Jag ville lära mig spela gitarr.
Jag köpte instrumentet och anmälde mig till kurser.
Olga sa till mig: ”Vad ska du med det där till nu?
Du är fyrtio år, du kommer inte att bli Kuzma.”
Jag gav upp.
Jag ville åka till Karpaterna och paddla kajak.
Hon sa: ”Har du blivit galen?
Vi har lån och du håller på med barnsligheter.”
Jag åkte aldrig.
Han tittade ut genom fönstret med en sorgsen blick:
— Kvinnor förstår ofta inte mäns drömmar.
De ser dem som omoget trams.
Men nu är jag fri.
Jag gör vad själen längtar efter.
Jag ska köpa motorcykeln, och ingen kommer att kalla mig idiot.
Det tredje skälet: den orimliga självkänslan hos många kvinnor.
Vadim fortsatte utan att stanna:
— För tre år sedan bestämde jag mig för att prova lyckan på dejtingsajter.
Jag fyllde i min profil helt ärligt: ålder, arbete, lön, intressen.
— Och hur gick det?
— Jag pratade med några.
En Marina, fyrtiosex år gammal, anställd på en skönhetssalong.
Med en svältlön, ungefär fyrtiofemtusen.
Hon skrev till mig: ”Ni verkar vara en respektabel man.
Men jag söker någon som tjänar mer än tvåhundratusen.”
Han skrattade ironiskt:
— Jag svarade henne: ”Och ni, om jag får fråga, hur mycket tjänar ni?”
Hon tog illa upp och blockerade mig direkt.
— Menar du allvar?
— Helt och hållet.
