NÄR JAG VAR 10 ÅR SA JAG TILL HONOM: ”JAG SKA BLI DIN FRU”, OCH HAN SKRATTADE ÅT MIG, MEN 13 ÅR SENARE KOM JAG TILLBAKA, PÅ FLYKT FRÅN MIN FAR SOM SÅLDE MIG SOM VILKEN VARA SOM HELST FÖR EN HELT OBETALBAR SPELSKULD.
Tiden gick på de enorma agavefälten i Jalisco, Mexiko, där starka män brukade den röda jorden med sina egna händer och respekt förtjänades genom svett, hårt arbete och en orubblig karaktär.
Mateo Villalobos var ägare till den mest blomstrande haciendan i hela regionen Los Altos.
Hans marker sträckte sig mycket längre än ögat kunde nå, täckta av agavens blågröna färg och vidsträckta betesmarker där boskapen betade fridfullt.
Det stora huvudhuset, byggt av vulkansten och fint trä, reste sig majestätiskt i mitten av egendomen.
Vid 27 års ålder betraktades Mateo som en av de mest respekterade och eftertraktade männen i delstaten.
Den där soliga morgonen stod Mateo i haciendans stora korridor och gick igenom räkenskapsböckerna.
Ljudet av trötta hästars hovar och knakandet från en gammal pickup på grusvägen fick honom att lyfta blicken.
Fordonet, lastat med slitna möbler och hopträngda tillhörigheter, stannade framför den stora järnporten.
På förarsidan steg en medelålders man ut med ett ansikte märkt av skulder, följd av en kvinna som bar på ett spädbarn.
Men det var flickan som hoppade ner från flaket med kattlik smidighet som fullständigt fångade Mateos uppmärksamhet.
Hon hade brunt hår uppsatt i två rufsiga flätor, en enkel men ren klänning och ett uttryck av vild beslutsamhet i sitt lilla ansikte.
Valeria Navarro var bara 10 år gammal, men hon hade ett mod som till och med skrämde vuxna.
Medan hennes far, Don Ramiro, frågade arbetarna om vägen till delstatens huvudstad, gick hon fram och tillbaka och betraktade haciendans väldighet med intensiv nyfikenhet.
Plötsligt stannade flickan, fäste blicken på Mateo som fortfarande stod på balkongen.
Utan att tveka en enda sekund korsade hon porten och marscherade med bestämda steg mot huvudbyggnaden.
Hon gick uppför korridorens trappsteg utan att be om lov, ställde sig rakt framför den imponerande godsägaren, lyfte hakan för att möta hans blick och sade med klar och fast röst en förklaring som fick luften att stelna: ”När jag blir stor ska jag bli er hustru.”
Mateo blev helt förstenad och spärrade upp ögonen av förvåning.
Godsägaren, road men samtidigt fascinerad av den lilla varelsens djärvhet, böjde sig lätt ner tills han var i samma höjd som flickan.
”Lilla vän, vet du tyngden i de ord du just har sagt?”
Valeria vände inte bort blicken.
”Ja, señor.
Och det är inget skämt.
När jag blir stor och blir en kvinna ska jag återvända till den här platsen för att bli er hustru.”
Flickans far skyndade fram för att be om ursäkt, släppte ur sig ett nervöst skratt över ”barns tokigheter” och drog bort henne.
Valeria tog farväl genom att vifta med sin lilla hand: ”Jag kommer tillbaka!”
Mateo hade aldrig kunnat föreställa sig att de orden skulle etsa sig fast i hans öde.
De följande åren förde brutala förändringar med sig i godsägarens liv.
Sex månader efter det där mötet lärde Mateo känna Sofía, dottern till en välbärgad köpman.
De gifte sig och levde i två år av enorm lycka, tills tragedin slog mot deras dörrar.
En stormig natt gick Sofía in i för tidig förlossning.
Barnmorskan kunde inte stoppa blödningen och Sofía miste livet.
Barnet, en skör pojke, kämpade i tre dagar innan han förenades med sin mor.
Mateo begravde sin familj i skuggan av en gammal ek på egendomen, och den dagen blev hans hjärta till sten.
Han slöt sig inom sig själv och ägnade dygnets alla 24 timmar åt att expandera sitt imperium, medan han avvisade varje kvinna som försökte komma nära.
Exakt 13 år hade gått.
Mateo var nu 40 år gammal, med hår strött av gråa strån och en kall och avlägsen blick.
Det var en mulen eftermiddag när ljudet av en motor som pressades till max bröt haciendans tystnad.
Valeria, nu en 23-årig kvinna med en bländande skönhet men med ansiktet blekt av skräck, sprang mot haciendans port medan hon släpade på en tung resväska.
Mateo kom ut i korridoren och rynkade pannan när han såg den desperata unga kvinnan.
Hon korsade ingången just när två svarta, lyxiga pickuper bromsade in våldsamt bakom henne och virvlade upp ett moln av damm.
Ur fordonen steg fyra beväpnade män, ledda av Don Ramiro, hennes egen far, vars blodsprängda ögon visade att han var beredd att släpa bort henne med våld.
Valeria sprang fram till foten av Mateos korridor, skakande men med samma vilda blick som för 13 år sedan, medan de beväpnade männen osäkrade sina vapen framför egendomens portar.
Jag kan inte tro det som just ska hända…
DEL 2
Tystnaden på innergården i ”La Herradura” var så spänd att man kunde höra hjärtana slå.
