De fem orden hängde i luften, skarpare än kylan som trängde in genom de gamla fönstren. ”Jag har inte skyddat mig.”
Jag klev in i rummet innan jag ens hann tänka på konsekvenserna. Golvbrädorna knarrade under mina blöta vinterkängor, ett ljud som lät som ett pistolskott i det spända, tysta rummet. Både Brittany och Sophie ryckte till, men det var Tims reaktion som talade om för mig att jag hade gjort rätt. Den enorma hunden slappnade inte av när han såg mig, utan flyttade sig i stället en millimeter närmare Sophie, som för att bilda en levande sköld mellan henne och dörren.
Brittanys polerade leende föll, men bara för en sekund. Sedan var det tillbaka, fast denna gång nådde det inte ögonen. Det var stelt, konstruerat och fyllt av ett kallt, beräknande mörker.
”Du är tillbaka tidigt,” sa hon, och hennes röst var len som silke men bar på en omisskännlig varning. ”Vägarna måste vara fruktansvärda. Du borde ha stannat i stan, för din egen säkerhets skull.”
”Släpp papperet, Brittany,” sa jag. Min röst darrade inte. Jag hade vuxit upp bland människor som använde rädsla som valuta, och jag kände igen en översittare oavsett hur dyra kläder hon bar eller hur mjukt hon talade.
Brittanys fingrar vitnade runt kanten på skissen. Hon kastade en snabb, föraktfull blick på Sophie, vars bröst hävdes av snabba, ytliga andetag. ”Detta angår inte dig. Det är en familjeangelägenhet. Sophie och jag hade bara ett litet privat samtal om hennes… konst.”
”Hon sa åt dig att inte röra den,” sa jag och tog ytterligare ett steg in i rummet. Stormen piskade mot fönsterrutorna bakom dem, och snön virvlade i mörkret som spöklika gestalter. ”Ge mig skissen.”
Brittany skrattade till, ett kort, klanglöst ljud. ”Du glömmer din plats. Du är här för att passa en sjuk flicka i tre månader. Jag har varit här mycket längre. Jonathan litar på mig. Om du gör en scen av det här, är det du som får packa din enda resväska i natt.”
Jag stannade mitt emot henne. Avståndet mellan oss var nu knappt en meter. Sophie stod helt stilla, hennes bleka fingrar fortfarande djupt begravda i Tims tjocka päls. Hunden gav ifrån sig ett dovt morrande, ett ljud som vibrerade i bröstkorgen och varnade för att hans tålamod var slut.
”Om Jonathan litar på dig,” sa jag och höll hennes blick, ”då har han inget emot att vi alla tre går ner till hans arbetsrum just nu och visar honom exakt vad det är Sophie har ritat.”
Ett flimmer av verklig panik blixtrade till i Brittanys ögon. Det var allt jag behövde se. Hennes grepp om papperet lossnade bråkdelen av en sekund, och i det ögonblicket sträckte Sophie fram sin hand och ryckte tillbaka skissen. Rörelsen var så snabb och oväntad från den annars så tillbakadragna flickan att Brittany tog ett snubblande steg bakåt.
”Din lilla—” väste Brittany och höjde handen.
Innan hon ens hann avsluta meningen stod Tim på alla fyra, tänderna blottade, ett dånande skall ekade från hans enorma kropp, så kraftigt att dammet vibrerade i bokhyllorna. Brittany skrek till och backade upp mot fönstret, ögonen uppspärrade av skräck.
”Lugn, Tim,” viskade Sophie. Hennes röst var skakig, men hunden tystnade omedelbart, även om han inte tog blicken från Brittany.
Sophie vände sig mot mig. För första gången sedan jag kom till Reeves-godset mötte hon min blick fullt ut. Hennes ögon, som alltid hade verkat så frånvarande, brann nu av en desperat, febrig klarhet. Hon höll skissen tryckt mot bröstet som om det vore det enda som höll henne vid liv.
”Han får inte se den,” viskade hon till mig, och tårarna började äntligen falla. ”Han kommer att gå sönder.”
Jag förstod plötsligt vidden av den tystnad hon hade burit på. Sophie Reeves hade inte förlorat sin röst för att hon var trasig. Hon hade svalt den, stängt in den och begravt den för att skydda den enda förälder hon hade kvar.
”Sophie,” sa jag mjukt och rörde mig långsamt mot henne, medveten om Brittanys hatiska blick i nacken. ”Vad är det du har ritat?”
Hon sänkte blicken mot det skrynkliga papperet. Hennes händer skakade när hon sakta vände det mot mig.
Ljuset i rummet var svagt, men blyertsdragen var skarpa, hårda och fyllda av en mörk energi. Det var inte lönnlöven hon hade gett mig tidigare. Det var en skiss av den stora ektrappan i herrgårdens hall. Men det var inte trappan i sig som fick blodet att frysa till is i mina ådror. Det var figurerna.
Högst upp på trappavsattsen stod två skuggor. Den ena var på väg att falla, kroppen vriden i en onaturlig vinkel, armarna utsträckta i ett desperat försök att få grepp om luften. Den andra figuren stod kvar. Händerna var utsträckta – inte i en räddande gest, utan i en knuffande rörelse.
