Bildörren small igen, och ljudet dånade genom betongplattan i garaget som ett avskedsgeskott. Motorljudet dog ut med ett gällt rosslande när bilen stannades för hårt vid den oljiga asfalten. Neil lät inte som en man som kom för att diskutera; han lät som en som kom för att inkassera en skuld som han ansåg sig ha blivit rånad på.
Jenna stod kvar vid arbetsbänken. Hennes blick flackade mellan mappen med Patricias dokumentation och den stängda garagedörren. Den gamla vanan att skydda honom – att hitta på ursäkter för hans ständiga frånvaro, hans misslyckade affärer och hans alltmer krävande tonfall – syntes i hennes spända axlar. Men den här gången fanns det ingen omedelbar rörelse för att gå ut. Det fanns bara en tung, kvävande tystnad som fyllde rummet, fylld av doften av spilld kaffe och nysågat furuträ.
– Gå inte ut, sa jag lågmält och lade handen på den råa träkanten av bänken.
– Pappa, han kommer att väcka Phoebe, viskade hon, men hennes röst saknade den gamla skärpan. Det var en ursäkt, inte en order.
– Låt honom väcka grannarna om det krävs, svarade jag. Den här tomten har burit hans ursäkter tillräckligt länge.
Utifrån hördes skramlet av grus när tunga steg närmade sig sidodörren. Neil knackade inte. Han tryckte ner handtaget, dörren rycktes upp med ett metalliskt knak, och den kvällskalla luften vällde in och blandades med doften av damm och lacknafta.
Neil stod i dörröppningen med jackan uppdragen till hakan, ansiktet rött av antingen kyla eller ilska. Hans hår, som brukade ligga så noggrant kammat för att dölja de tidiga tecknen på vikande hårfäste, låg nu ruffsigt över pannan. Han såg inte ut som konsulten som brukade komma på besök i dyra kostymer; han såg desperat ut. Ett rovdjur som just insett att fällan hade slagit igen om hans egna tassar.
– Så ni sitter här inne och planerar bakom ryggen på mig? började han, rösten skarp och metallisk i det ekande garaget. Han tog ett steg in på betonggolvet och riktade blicken mot Jenna. – Vad håller du på med, Jenna? Har du blivit helt galen? Flytta till en tvåa med ett barn? Utan någon som helst stabilitet? På grund av en envis gubbe som inte fattar hur den moderna världen fungerar?
Jenna vände sig om halvvägs. Hennes ögon, som en stund tidigare hade varit så mjuka när vi talade om fågelholken, hårdnade igen. Men det var inte mot mig den här gången.
– Vi har skrivit på kontraktet, Neil, sa hon, och rösten var förvånansvärt stadig. – Och det stavas stabilitet. Något vi inte har haft i det här huset på fyra år.
Neil skrattade till – ett kort, vasst ljud utan någon som helst humor i.
– Stabilitet? Tror du att den där lägenheten betalar sig själv? Tror du att din pappa kommer att rädda oss när hyresvärden står vid dörren? Han sitter här i sin lilla verkstad och tror att han kan radera allt vi har byggt upp tillsammans!
Jag tog ett långsamt steg framåt från arbetsbänken. Mina knän protesterade svagt efter de långa timmarna i samma ställning, men jag lät det inte synas. Trettioett år av att beräkna bärande konstruktioner hade lärt mig en sak: när grunden sviktar är det inte tiden att visa sig svag.
– Du har inte byggt upp ett dugg här, Neil, sa jag. Du har bara bott in dig i andras verk.
Neil vände sig om mot mig med en min som nästan var förvånad över att jag överhuvudtaget talade. Hans ögon smalnade till smala springor.
– Jaha, Gordon? Ska vi börja räkna på det? Ska vi titta på vad jag har gjort för det här huset? Vem var det som fixade trädgården första sommaren? Vem var det som ordnade med kontakterna till renoveringen?
– Du anlitade tre hantverkare som jag fick betala ur egen ficka för att de höll på att sätta upp väggarna snett, sköt jag in, utan att höja rösten. – Och trädgården grävde du upp för att bygga en altan som sjönk tre centimeter på en säsong eftersom du inte orkade dränera ordentligt.
– Du är så otacksam! skrek Neil plötsligt, och hans röst studsade mot verktygstavlorna. – Jag har offrat min karriär för att bo här ute i öknen! Jag kunde ha tagit jobb i New York, i Chicago! Men jag stannade för Jennas skull! För Phoebe! Och vad får man som tack? Ett vräkningsmeddelande som om man vore en kriminell inneboende!
– Det var precis det du var, sa Patricia Holms röst i mitt huvud, men jag behövde inte citera henne. Sanningen låg där i mappen på bänken.
Jenna klev fram mellan oss, med händerna knutna hårt i sidorna.
