En 24-årig kvinna tvingades av sin styvmor att ligga med en av hennes affärspartners.
DEL 1
Hon visste inte vems dörr hon hade öppnat.
“Har någon sett den här flickan?”
“Nej, frun. Jag tror att hon sprang mot
grusvägen.”
Den natten regnade det inte bara. Det öste ner
över jorden som om själva himlen var ursinnig.
Aria Montgomery snubblade barfota längs den
leriga stigen bakom herrgården, med blödande
anklar och en trasig silverklänning som
klibbade mot hennes darrande kropp.
Hennes blöta hår hängde ner över ansiktet.
Ett mörkt blåmärke brände på kinden där styvmoderns ring hade träffat henne.
Hon sprang inte för att få hjälp.
Hon sprang för att det i den herrgården, höljd i en mardröm, fortfarande fanns händer, röster, pengar och människor som letade efter henne.
Bakom henne, mellan träden, skar ljuset från en ficklampa genom regnet.
Aria höll andan.
Hon hörde någon ropa hennes namn.
Inte av rädsla.
Utan av en känsla av äganderätt.
“Aria! Kom tillbaka innan det blir ännu värre!”
Hennes styvmor, Victoria Montgomery, skrek aldrig såvida hon inte tappade kontrollen.
Och ikväll hade Aria förstört den viktigaste affären i Victorias liv.
Allt för att Aria vägrade att behandlas som en valuta.
Svek
En timme tidigare hade Victoria lett mot gästerna, rättat till Arias halsband med kalla fingrar och viskat i hennes öra att Mr. Vance var en generös man, inflytelserik nog att rädda familjeföretaget.
Sedan knuffade Victoria in henne i sovrummet på andra våningen, låste dörren utifrån och lämnade Aria ensam med en man som var gammal nog att vara hennes farfar.
När Aria gjorde motstånd slog Victoria henne så hårt i ansiktet att rummet började snurra.
När Aria grät sa Victoria att tacksamhet låter bättre i tystnad.
Och när den gamle mannen sträckte sig efter vinglaset som stod bredvid sängen, såg Aria badrumsfönstret.
Hon tvekade inte.
Hon sprang.
Nu dränkte stormen hennes skrik när hon sprang ut på den tomma vägen.
Plötsligt syntes strålkastare i fjärran.
Ur mörkret kom en svart bil, snabb och ljudlös, och dess däck gled visslande över den översvämmade asfalten.
Aria klev ut mitt på vägen och höjde båda händerna.
“Snälla… stanna… snälla…”
Bromsarna skrek.
Bilen sladdade i sidled och stannade så nära att värmen från motorhuven rörde vid hennes knän.
I en fruktansvärd sekund rörde sig ingen.
Sedan rusade Aria mot passagerarfönstret och slog med båda handflatorna mot glaset.
“Hjälp mig! Jag bönfaller er! Lämna mig inte här!”
Främlingen
I bilen såg Ethan Cross upp från det skuggade baksätet.
Han var inte den typen som öppnade sina dörrar för kaos.
Han var den sorten som folk väntar på, fruktar och lyder.
Hans skräddarsydda kostym var torr, hans ansiktsuttryck oläsligt, och telefonen i hans hand lyste fortfarande efter ett samtal som precis avslutats.
Men den genomblöta unga kvinnan utanför såg inte ut som en bedragare.
Hon såg ut som om hon redan hade förbrukat sitt sista mirakel.
Ethans blick gled från hennes sargade ansikte till hennes bara fötter, sedan till den mörka stigen bakom henne där en ficklampa närmade sig.
Han talade lågt.
“Öppna dörren.”
Chauffören tvekade bara en sekund innan han öppnade dörren.
Aria klättrade in i baksätet utan att fråga vem han var.
Varmt läder, dyr parfym och tyst lyx omslöt henne som något från en annan värld.
Hon kröp ihop i hörnet och skakade så kraftigt att tänderna skallrade.
Bilen körde iväg.
Först när herrgårdens ljus försvann i regnet tog hon äntligen ett djupt andetag.
“De kan inte hitta mig,” viskade hon och kramade den trasiga klänningen i händerna.
“Om de tar tillbaka mig kommer hon att förgöra mig.”
Ethan tog av sig sin rock och lade den över hennes axlar.
Hans fingrar rörde vid hennes arm, och av kylan spändes hennes käke.
“Vem ska förgöra dig?”
Aria slöt ögonen, men tårarna rann ändå.
“Min styvmor. Ikväll försökte hon ge bort mig till en av sina affärspartners. Hon sa att jag var skyldig henne. Hon sa att efter allt hon spenderat på min uppfostran var min kropp det enda användbara som fanns kvar.”
Tystnad spred sig i bilen.
Till och med chaufförens händer knöts hårdare om ratten.
Aria svalde med svårighet.
“När jag vägrade slog hon mig. Hon låste in honom med mig i rummet. Jag flydde genom badrumsfönstret. Jag har ingen telefon. Jag har inga skor. Jag vet inte ens var jag är.”
Ethan betraktade henne länge, och i hans lugna ögon glimmade något farligt.
Utanför slet blixtar genom himlen.
I backspegeln kom en annan SUV ut från samma grusväg och accelererade bakom dem.
Aria såg det.
Hennes blod isades.
“Det är de,” flämtade hon.
SUV:ens strålkastare lyste starkare.
Ethan lutade sig framåt och talade till chauffören med en röst så behärskad att den var mer skrämmande än ett skrik.
“Sväng inte ut på huvudvägen.”
Sedan såg han på Aria.
“Huka dig.”
Vändningen
