— Du tog ένα lån för din familjs skull, och nu vill du dra in mig i det också? Nej, min käre, fortsätt red ut det här själv! — sade frun bestämt…
…Adelina kom in i lägenheten, sparkade av sig skorna vid dörren och kände direkt — något var fel hemma.
Stepan satt vid köksbordet, stirrade på datorskärmen och trummade nervöst med fingrarna mot bordsskivan.
På bildskärmen blinkade banklogotyper, lånekalkulatorer, betalningstabeller och låneräntor.
— Hej, — kastade Adelina ur sig när vad gick in i köket. — Vad studerar du?
— Äh, inget särskilt, — svarade maken utan att lyfta blicken. — Jag tittar på lånevillkor.
En obehaglig rysning gick längs kvinnans rygg.
Hon stannade vid kylskåpet och tittade uppmärksamt på sin man.
— Och varför behöver du det?
— Det var bara intressant, — ryckte Stepan på axlarna, men hans blick förblev alltför koncentrerad.
Adelina fortsatte inte samtalet.
Hon hällde upp vatten till sig själv och gick in i rummet.
Men inombords hade en tung föraning redan bosatt sig — klibbig, orolig, som innan ett åskväder.
På kvällen, när de åt middag, tog Stepan till slut till orda.
Han lade ner gaffeln και harklade sig.
— Lyssna, Adelina… Nina ringde idag.
Frun lyfte blicken.
Nina är Stepans lillasyster, tjugoåtta år, arbetar som receptionist på en skönhetssalong.
— Och vad har hänt?
— Hon behöver en bil.
Hon säger att det är tufft att ta sig fram med bussar, det tar en timme i en riktning.
Hon blir väldigt trött.
— Men låt henne köpa en då.
— Hon har inga pengar till en första insats, — tvekade Stepan. — Hon ber om hjälp.
Att ta ett lån, köpa bilen, och sedan kommer hon att betala tillbaka allt gradvis.
Adelina lade försiktigt ner gaffeln på bordet.
— Stjopa, vi har själva inte ens betalat av lånet för kylskåpet än.
— Äh, det är väldigt lite kvar där.
Tre månader — och vi stänger det.
— Och hur mycket blir det nya lånet på?
— Ungefär tvåhundratusen.
För en bra begagnad bil.
Nina har hittat en “Hyundai Solaris” från år tio.
Det är ένα rimligt alternativ.
— Tvåhundratusen… — Adelina lutade sig tillbaka mot stolsryggen. — Förstår du överhuvudtaget vad det är för summa?
— Jag förstår.
Men Nina är min syster.
Hur kan jag säga nej till henne?
Hon lider verkligen.
— Och hur har hon tänkt betala?
— Hon ska lägga undan av lönen.
Hon får ut fyrtiotusen, efter hyran återstår tjugose सेक्स.
Hälften kan hon ge.
— Stjopa… — Adelina lutade sig framåt. — Vårt badrum är inte färdigt.
Det finns inga pengar till semester.
Vi har inte åkt någonstans på tre år nu.
Och du vill hänga tvåhundratusen på oss för en bil till din syster?
— Det är familj, Adelina, — makens röst blev hårdare. — I en familj hjälper man till.
— Din familj, — rättade hon lugnt. — Din syster.
Inte min.
— Jaha, på det viset? — Stepan reste sig tvärt. — Så nu är allt uppdelat hos oss?
— Det var inte så jag menade…
— Vad då då?
Att min syster är en främling för dig?
— Jag menar att Nina är vuxen.
Hon är tjugoåtta.
Låt henne lösa sina frågor själv.
Vill hon ha en bil — tar hon lån på sig själv.
— Hon blir inte godkänd!
Hon har en dålig kredithistorik!
— Och det är vårt problem nu?
Stepan tog sig för huvudet och gick fram och tillbaka i köket.
— Du är känslokall, Adelina.
Helt känslokall.
Min syster behöver hjälp, och du…
— Och jag vadå?
Är jag dålig bara för ότι jag vill lösa våra problem först?
— Men vadå för problem har vi?!
Vi lever, arbetar, tjänar pengar!
Och Nina är ensam!
Hon har ingen!
— Förutom en bror som är redo att sätta sig i skulder för hennes skull.
— Jag visste väl att du inte skulle förstå mig, — fräste Stepan och gick.
Adelina satt kvar vid bordet.
Middagen svalnade.
Inombords växte en maktlös ilska.
Hon hade redan förstått: maken hade bestämt allt i förväg.
På rösten, på blicken — beslutet var fattat.
Och vad hon än sade, skulle han ändå göra på sitt sätt.
Den natten lade sig Adelina för att sova på soffan i vardagsrummet.
Stepan försökte inte ens stoppa henne.
Tre dagar senare kom han hem på gott humör.
— Allt är klart, — sade han och tog av sig jackan. — Lånet blev godkänt.
Tvåhundratjugotusen tillsammans med försäkringen.
I morgon hämtar Nina bilen.
Adelina stod vid fönstret med ryggen mot honom.
— Varför är du tyst?
— Och vad finns det att säga här? — vände hon sig om. — Du gjorde ändå som du ville.
— Men bli inte arg.
Det är ju familj.
— Vad är månadskostnaden?
