— Mamma, min fru heter Vera, och inte vad du kallar henne.
Viktoria Fjodorovna läxade återigen upp sin son:
— Jag sa ju till dig, Misja, gift dig med Olja!
Vi känner hennes familj, uppfostran är utmärkt.
Och vem har du tagit hem?
Någon smal blondin, och dessutom verkar hon vara lättsinning!
Hur mycket pengar har du inte redan spenderat på henne, och hon kan inte ens föda ett barn åt dig.
Men hur kan du vara så tillitsfull?
En fru måste vara frisk — det är en sanning.
And din Vera hinner inte med någonting: det är dammigt hemma, och du som inte kan tåla det!
Och laga mat verkar hon inte heller kunna.
Vilken husmor!
Mikhail log bara lugnt:
— Mamma, min fru heter Vera, och inte vad du kallar henne.
Och jag har förresten inte alls någon allergi mot damm.
Hemma hos oss är det rent, vi städar.
Och hennes illamående är tillfälligt, allt kommer definitivt att ordna sig.
Mamman hade alltid överbeskyddat sin son.
Med sin man hade livet inte fungerat, och all outnyttjad kärlek gav hon till Mikhail.
Ibland gick hennes omsorg över gränsen, men Mikhail älskade ändå både sin mamma och sin fru.
— Jag förstår allt, Misja.
Det betyder att du inte har gett mig något val!
Lev som ni vill, men klaga inte efteråt.
Du kommer att minnas mina ord, men då kommer det att vara för sent.
Den där Vera kommer allt att visa dig hur det ligger till.
Ni kommer att be mig komma tillbaka — men jag kommer inte tillbaka! — förklarade Viktoria Fjodorovna, packade sina saker och ringde efter en taxi.
In i det sista väntade hon på att sonen skulle stoppa henne, men Mikhail gick in till sin fru i rummet.
“Äsch, livet kommer att sätta allt på plats själv”, tänkte hon.
Låt honom leva utan modersomsorg ett tag, då kommer han att förstå vem som hade rätt.
Viktoria Fjodorovna hade en liten, mysig lägenhet kvar i stadens centrum, som hon hade ärvt från sina föräldrar.
Här föddes hon, växte upp och bodde fram till sitt äktenskap.
I många år var bostaden uthyrd, och hyresgästerna hade nyligen flyttat ut — vilket passade väldigt bra.
I förrådet förvarades hennes saker, och möblerna från föräldrarna fanns kvar — gedigna, i trä och antika.
Efter att ha packat upp sina resväskor, torkat bort dammet och satt på vattenkokaren, ringde hon först och främst till sin väninna Margarita:
— Rita, allt är hemskt!
De kastade ut mig.
Misja bytte ut mig mot den där tjejen!
Och jag som gjorde allt för hans skull.
Tror du att han kommer att ta sitt förnuft till fånga?
Kommer han tillbaka?
Jag hoppas det så innerligt… Det är ju för hans eget bästa.
Gud ger dem inte ens ett barn — är inte det ett tecken?
Det betyder att förbundet är felaktigt.
Men min son lämnar jag inte.
Han är min enda.
Men med den där Vera vill jag inte ha något mer att göra.
Men ilskan lade sig gradvis.
Redan efter en vecka lagade Viktoria Fjodorovna mat till sin son igen: kokade soppor, gjorde puréer och ångkokta biffar.
Hon väntade tills de unga var på jobbet, åkte hem till dem, ställde in matlådorna i kylskåpet och ringde till Mikhail:
— Misjenka, ta hand om dig.
Jag har ju levt hela mitt liv för din skull.
I burkarna finns det puré, borsjtj och ångkokta biffar.
Säg inte emot, det räcker i ett par dagar.
Och Vera kan äta vad hon vill!
Gradvis vänjande hon sig vid livet i sin lägenhet.
Bläddrade i gamla album, minnesvärt från barndomen och ungdomen.
Och allt oftare grät hon av ensamhet.
En dag, när hon kom tillbaka från sin son med tomma väskor, satte hon sig på en bänk vid porten bredvid en äldre man.
Han log vänligt:
— Hej, Vika.
Jag har sett dig här mer än en gång nu.
Har du flyttat tillbaka till dina föräldrars lägenhet?
Hon kisade, rättade till glasögonen och utbrast plötsligt förvånat:
— Igor?
Är det verkligen du?
Jag trodde att alla hade flyttat härifrån för länge sedan.
Bor du här?
Och familjen?
Du gifte väl dig, om jag inte minns fel?
Igor suckade tungt:
— Det stämmer.
Jag gifte mig med en kvinna som hade barn, men efter några år återvände hon till sin exman.
Dottern till sin pappa, frun till sin man, och jag blev kvar ensam.
Sedan dess har jag levt så.
Men jag har kommit ihåg dig under alla dessa år.
Du var ju min ouppfyllda dröm.
Viktoria Fjodorovna tittade bara förvånat på honom och gick tyst hem.
En annan dag tog hon, som vanligt, med sig buljong, ångkokta grönsaker och kycklingbiffar till Mikhail.
Öppnade dörren tyst, tog av sig skorna för att inte smutsa ner, och ställde in lådorna i kylskåpet.
