Claire lyfte blicken från papperet, och kylan i hennes ögon fick till och med vågorna utanför fönstret att verka inbjudande i jämförelse. Rummet var så tyst att man kunde höra det svaga surrandet från kylskåpet i det intilliggande köket.
“Det här,” sa Claire och knackade med pekfingret bredvid signaturraden, “är inte bara ett försök till utpressning. Det är ett grovt brott.”
Jag klev fram och ställde mig bredvid henne för att se vad hon menade. På den nedersta raden, under all juridisk jargong som Gregory uppenbarligen hade kopierat från internet, fanns min fars namnteckning. Eller snarare, ett desperat, darrande försök att efterlikna den. Men det var inte allt. Bredvid den falska namnteckningen fanns en stämpel från en notarius publicus och en signatur från ett vittne.
“Vem är ‘Eleanor Vance’?” frågade jag och kände hur en kall vrede spred sig i bröstet.
Fionas ansikte tappade all färg. Hennes hand sjönk långsamt från bordet. Gregory svalde hårt, och hans struphuvud guppade nervöst.
“Det… det är en vän till mig,” stammade Fiona. Hennes röst var inte längre gäll och självsäker, utan tunn och bräcklig.
“Låt mig gissa,” sa Claire med en röst som skar som glas. “Din vän Eleanor råkar vara notarius publicus, och hon var magiskt nog närvarande här i huset för att bevittna hur Samuel skrev under det här dokumentet – ett dokument han aldrig ens har sett förrän idag?”
“Hon var här i helgen,” försökte Gregory snabbt flika in, ett patetiskt försök att rädda situationen. “Vi drack kaffe och pappa…”
“Sluta,” avbröt min far. Hans röst var inte längre skakig. Den var mörk, djup och fylld av en sorg som gjorde ont att höra. Han tog ett steg framåt, bort från kartongen med sina tillhörigheter. “Sluta ljuga, Gregory. Det var ingen här. Ingen utom ni, och pojkarna.”
Mamma hade nu kommit in från hallen. Hon stod bredvid pappa och höll hans hand hårt. Hennes ögon var fyllda av tårar, men inte av svaghet, utan av en djup besvikelse. “Fiona,” viskade hon. “Hur kunde du? Vi gav dig allt. Vi pantade våra liv för att du skulle få gå på universitetet. Och du försöker stjäla huset som din bror köpte åt oss?”
Fiona vände bort blicken. “Mamma, du förstår inte. Det är en investering! Lucas kastar bort pengar på en fastighet som är alldeles för stor för er. Gregory och jag har skulder, vi har pojkarna som snart ska börja college… Vi tänkte att om vi tog över huset kunde vi hyra ut delar av det, eller sälja det och flytta er till något mindre och billigare. Det var för familjens bästa!”
Jag kunde inte tro mina öron. “För familjens bästa? Genom att förfalska pappas namnteckning och använda en falsk notariestämpel för att stjäla en fastighet för 425 000 dollar som inte ens står i hans namn?”
Claire stängde mappen med en smäll som fick Fiona att hoppa till. “Här är vad som kommer att hända nu,” sa Claire metodiskt. Hon tog av sig sina läsglasögon och tittade på Gregory. “Ni befinner er just nu på min klients privata egendom. Ni har olovligen ockuperat huset, trakasserat de lagliga invånarna och, som pricken över i:et, begått urkundsförfalskning och bedrägeri.”
“Ni kan inte kasta ut oss!” skrek Gregory, hans desperation övergick nu i ilska. Han tog ett steg mot mig, hans knytnävar knutna. “Vi har varit här i över fjorton dagar! Vi har besittningsrätt! Enligt lag i Oregon är vi hyresgäster nu. Du måste ge oss trettio dagars varsel för att vräka oss!”
Han hade läst på. Han hade faktiskt suttit i mitt hus, ätit mina föräldrars mat, och googlat hur han lagligt skulle kunna bita sig fast som en parasit.
Claire log, men det var ett leende blottat på all värme. “Du pratar om hyreslagstiftningen, Gregory. Men för att vara hyresgäst krävs ett hyresavtal eller att man betalar hyra. Ni är inbjudna gäster som har överskridit er välkomst. Ni är inkräktare. Och med tanke på att jag just nu håller ett bevis på försök till grovt bedrägeri i min hand, tror jag inte att polisen kommer att vara särskilt intresserade av dina åsikter om besittningsrätt.”
Vid ordet “polisen” försvann den sista gnistan av kampvilja ur Fionas ögon. “Lucas, snälla,” bönföll hon och tog ett steg mot mig. “Du skulle väl inte ringa polisen på din egen syster? Tänk på pojkarna! Tänk på Ethan och Liam!”
Jag tittade upp mot trappan. Där, halvvägs upp, satt mina två systersöner, sexton och arton år gamla. De hade hört allt. Deras ansikten var bleka av skam. Ethan, den äldste, såg ut som om han ville sjunka genom golvet.
