— Sveta… det är en sak… Katia ringde.
— Det betyder alltså att du bara har tio tusen kvar efter lönen? — Svetlana stelnade till, hon trodde inte sina öron.
— Vitia, i morgon måste vi betala för lägenheten. Hyran är tretton tusen. Var ska vi få pengarna ifrån?
— Tja… du har ju fortfarande kvar dina semesterpengar på kortet… — Viktor tittade skamset på sin fru.
— Kan vi inte täcka allt med dem den här gången? Och nästa månad betalar jag absolut tillbaka, jag lovar, hedersord…
— Har du kommit nu? — frågade Svetlana lågmält när maken klev över tröskeln. — Fick ni ut lönen?
Viktor tog tyst av sig jackan, gick in i köket och satte sig mittemot, medan han nervöst drog med fingrarna över duken.
— Ja, Sveta. Vi fick den. Och jag fick en liten bonus också för projektet utanför stan.
Svetlanas ögon lyste genast upp.
— En bonus? Vitia, det är ju underbart! Om vi lägger till den till det vi lyckades lägga undan förra månaden, har vi redan nästan etthundrafemtio tusen.
Det är ett riktigt steg framåt! Vi är allt närmare den första insatsen till vår egen lägenhet.
Men Viktor vände bort blicken och stirrade på det gamla saltkaret.
— Sveta… det är en sak… Katia ringde. Taket i hennes hus på landet läcker helt och hållet.
Regnet har börjat, allt svämmas över. Och hon har två barn.
Svetlana stängde långsamt skrivboken med sina anteckningar.
Papperets prasslande lät i köksstilla nästan som ett skott.
— Taket igen? Vitia, förra månaden förde vi över pengar till Marina, eftersom hennes son sades ha haft sönder datorn han behövde för studierna.
Innan dess skickade vi till Oksana för ”förberedelser inför vintern”. Hur mycket förde du över nu?
— Sveta, börja inte nu, — suckade han tungt. — Jag skickade tjugo tusen till Katia. Och ytterligare fem till Marina. Hon behövde skriva in sin dotter på dans.
— Tjugofem tusen? — Svetlanas röst darrade. — Tjugofem av fyrtio?
Vitia, vi betalar tretton tusen för den här hyrda lilla skrubben!
Vi äter billig makaroner på rea och kycklingryggar.
Igår klistrade jag ihop mina stövlar med lim, eftersom det inte finns pengar till att köpa nya!
— Men de är ju familj! — Viktor flög upp och började gå fram och tillbaka i det trånga köket.
— Hur kan jag säga nej? Katia grät, hon sa att barnen kommer att bli förkylda.
Jag är den enda mannen i familjen som har etablerat mig i stan och tjänar ordentliga pengar.
— Ordentliga pengar är de som vi borde lägga undan till vårt eget boende! — Svetlana reste sig också.
— Vi lever på nåder här. Ägaren sa igår att hon kanske kommer att sälja lägenheten.
Och vart ska vi ta vägen då? Ska vi leta efter ett liknande råtthål igen?
— Tja, vi hittar väl något…
— Förstår du verkligen inte? — hon gick närmare. — Du hjälper dem inte. Du försörjer dem.
Marinas man ligger på soffan hela sommaren och ”letar efter ett passande jobb”.
Varför ska du betala för hans barns fritidsaktiviteter, när jag är rädd för att köpa mig ett par nya strumpbyxor?
— Han har ont i ryggen, han kan inte jobba som jag…
— Och har du en rygg av järn? Du är på byggarbetsplatsen från morgon till kväll, i damm och kyla!
Vitia, jag står inte ut med det här längre. Vi har inte en familj, utan en filial till en välgörenhetsfond i dina systrars namn.
— Du förstår helt enkelt inte, Sveta. Du är från stan. Du förstår inte hur tufft det är på landet.
— Visst är det tufft, — log hon bittert. — Särskilt att vänta på att brorsan från stan ska föra över pengar.
De letar inte efter jobb eftersom du finns. Din pliktkänsla har sedan länge blivit ett bekvämt mattråg för dem.
— Våga inte tala så om mina systrar! — Viktor slog handflatan i bordet.
— De fostrade mig efter pappas död. Jag är skyldig dem mitt liv!
— Du har redan gett tillbaka allt. Med råge. Under tre års äktenskap har vi inte köpt en enda rejäl sak till hemmet. Allt går dit.
— Det handlar inte om nycker. Det är behov!
— Behov är mediciner till mamma, — sa Svetlana mjukare. — Förresten, hur mår mamma? Du sa att hon behövde en undersökning.
Viktor tvekade.
— Ja… Jag lade undan till det också. Men jag skickade ytterligare fem tusen till Oksana. Hon lovade att köra mamma till regionskliniken.
Svetlana blev blek.
— Vänta… Det betyder att du bara har tio tusen kvar? Vi ska betala hyran i morgon!
— Tja… du har ju dina semesterpengar…
Hon kände hur någonting brast inombords.
Framför henne satt en god, arbetsam man, som dock var helt oförmögen att säga ”nej”.
