— Är du nöjd nu? Du lämnade mig tomhänt. På grund av sådana som du slutar människor att lita på varandra.

Vera hade upprepat dessa ord för sig själv många gånger under de senaste månaderna. Men den här historien började mycket tidigare.

— Är du på Maldiverna nu? Och under tiden

ringer bankens säkerhetsavdelning till mig på

grund av din försenade betalning? — frågade hon

tyst i luren, så att till och med kollegan i

rummet bredvid slutade knappa på sitt tangentbord.

På skärmen till hennes arbetsdator var en sida

på ett socialt nätverk öppen.

En kritvit strand, ett turkost hav, en solbränd

man som kramade om hennes bästa väninna, och

under bilden stod texten:

”Äntligen lever jag för mig själv.

Tack till min älskade för detta paradis.”

Och allt detta hände bara en vecka efter att samma kvinna hade suttit i Veras kök och storgråtit, medan hon spred ut läkarutlåtanden och undersökningsresultat över bordet.

Vera hade nyligen fyllt fyrtionio år. Hon var chef för ett apotek i ett av Charkivs distrikt, betalade på sitt bolån, hjälpte sin son att betala för hans masterutbildning och hade för länge sedan vant sig vid att enbart lita till sin egen kraft.

Hon och väninnan hade varit vänner i tolv år. Tillsammans hade de tagit sig igenom smärtsamma skilsmässor, stöttat varandra i svåra tider, suttit nätter igenom i sjukhuskorridorer och litat på varandra så mycket att de till och med kände till lösenorden till varandras bankappar.

Därför ställde Vera inga överflödiga frågor när väninnan en vecka tidigare stormade in i hennes hem med tårfyllt ansikte och en mapp med dokument. Hon började genast fundera på hur hon kunde hjälpa till.

— Om jag inte gör den första inbetalningen före fredag kommer mamma att strykas från väntelistan på kardiologicentret, — förklarade kvinnan osammanhängande medan hon nervöst pillade med sina fingrar. — Jag ber dig inte om pengar. Bli bara min borgenär.

Utan en borgenär kommer banken inte att bevilja mig ett så stort belopp. Jag kommer att betala allt själv. Jag säljer mammas sommarstuga utanför Tjuhujiv, du känner ju till den tomten. Om högst ett par månader kommer skulden att vara reglerad.

Vera förstod mycket väl att ett borgensåtagande kunde leda till allvarliga problem. Men för några år sedan, när hennes exmake försökte stämma henne på en del av lägenheten, var det just den här väninnan som hjälpte henne att hantera förtvivlan, betalade det första mötet med en advokat och bokstavligen vek inte från hennes sida under den svåraste perioden.

Nästa dag satt de redan på bankkontoret. Väninnan skrev snabbt under pappren, och Vera suckade djupt när hon satte sin namnteckning under avtalet:

— Men inga överraskningar. Om du slutar betala kommer banken att vända sig till mig.

— Om jag sviker dig kan du glömma att jag överhuvudtaget existerar, — svarade väninnan självsäkert.

När Vera nu betraktade bilderna från den tropiska semesterorten insåg hon att de orden hade varit tomma.

Slå slog in det välbekanta numret. De långa signalerna övergick i ett svar. I bakgrunden hördes ljudet av havet och en glad mansröst.

— Vad har hänt? — frågade väninnan irriterat.

— Vad som har hänt? Du tog ett enormt lån till synes för att rädda din mamma, och själv ligger du och vilar på öarna?

Svaret innehöll varken ånger eller oro.

— Vera, snälla börja inte. Läkarna säger ändå att det nästan är omöjligt allot hjälpa mamma nu. Och jag behöver återhämta mig efter allt jag har gått igenom. När jag kommer tillbaka löser jag allt.

— Förstår du överhuvudtaget att banken redan kräver pengar av mig?

— Dramatisera inte så. Man måste leva för sig själv ibland. Men förlåt, jag måste lägga på nu.

Samtalet bröts.

Vera sparade bilderna, tog skärmdumpar av inläggen och begav sig till banken.

Där väntade henne den slutgiltiga stöten. En banktjänsteman meddelade att lånet hade beviljats som ett vanligt konsumtionslån. Banken hade inte sett några medicinska dokument överhuvudtaget. Alla intyg hade enbart använts för att väcka medkänsla och övertyga borgenären att skriva under.

Låntagaren hade tagit ut hela beloppet i kontanter direkt efter utbetalningen och hade sedan dess i stort sett upphört med all kontakt.

Enligt avtalsvillkoren föll ansvaret nu helt på Vera.

Vera tog en ledig dag och åkte till väninnans mamma i Merefa.

Dörren öppnades av en äldre, sjukligt mager kvinna med käpp. Det fanns inga spår av någon svår medicinsk behandling.

I köket, efter att ha lyssnat på Veras berättelse, skakade hon bara sorgset på huvudet.

— Så hon hittade alltså ännu en människa att välstra över sina problem på, — sa hon tyst. — Operationen behövs visserligen. Men genom det statliga programmet. Beloppet som behövdes var dussintals gånger mindre.

Gradvis kom hela sanningen fram.