“Lenotjka, sätt på tekitteln! Vi har redan passerat kontrollstationen, om cirka fyrtio minuter är vi hos dig!” — Irina bokstavligen tjöt av förtjusning i telefonen. — “Surpri-i-is!”
Jag stelnade mitt i rummet.
I ena handen hade jag en halvätand mandarin, i den andra — TV-kontrollen.
På skärmen visades min favoritnyårsfilm för femtioelfte gången, och lägenheten var fylld av doften av granbarr och den där speciella känslan av mysighet som bara finns på årets sista dag.
“Ira?” fick jag ur mig, medan jag kände hur allt stelnade till is inom mig.
“Hur menar du ‘vi är hos dig’? Ni skulle ju fira högtiden hos din svärmor?”
“Äsch, strunta i henne! Hon har högt blodtryck igen, humöret är på botten, dödstrist,” viftade svägerskan bort det.
I bakgrunden dånade en motor, barnen förde oväsen.
“Vi tänkte: varför ha tråkigt? Vi åker till dig! Din lägenhet är rymlig, soffan är ledig.”
“Vi har tagit med sallader, du står bara för det varma. Så, nu bryts anslutningen, puss!”
Det blev tyst i luren.
Jag tittade långsamt på telefonskärmen.
Den trettioförsta december.
Kvart över sju på kvällen.
Bara en minut tidigare hade det känts som om detta nyår skulle bli det vackraste på flera år.
Min man hade åkt på affärsresa till Odessa, mina vuxna söner firade med sina vänner, och jag hade för första gången på två decennier tillåtit mig själv att inte laga mat i hinkvis och inte skrubba lägenheten till klinisk renhet.
Min plan var perfekt: ett par smörgåsar med kaviar, min favoritdryck, en gammal film och en ansiktsmask.
Jag hade till och med tagit på mig en mysig pyjamas med renar.
Varm, mjuk, rolig.
Men nu rusade en hel delegation mot mig i full fart.
Ira, hennes man Valera — en älskare av högljudda skämt och hänsynslösa daskar på axeln — samt deras två otämjbara barn.
Om fyrtio minuter skulle min tysta kväll förvandlas till ett högljutt familjekaos.
Jag föreställde mig genast hur Valera kliver in på det ljusa laminatgolvet med smutsiga skor.
“Kom igen, Lenka, vi är ju familj!”
Hur Ira kritiskt granskar julgranen:
“Den var allt lite gles hos dig. Vi har haft plastgran i evigheter — jättefint!”
Hur barnen ränner runt i lägenheten och sveper ner ljus och dekorationer från borden.
Jag skulle bli tvungen att snabbt byta om, ta fram matvaror, sätta på spisen, steka något, koka, duka bordet och le med tvång.
“Nej,” sa jag tyst till det tomma rummet.
Det ordet lät oväntat för mig själv.
Tidigare skulle jag redan ha rusat runt i köket, muttrat för mig själv, men tagit fram finservisen.
Eftersom det är släkt.
Eftersom det känns obekvämt att säga nej.
Eftersom det är så man gör.
Jag gick fram till fönstret.
Bakom glaset föll snön långsamt, i grannfönstren glittrade ljusslingor.
Människor stressade, förberedde sig för festen.
Men inom mig fanns ett förunderligt lugn som jag inte tänkte ge bort till någon.
Min blick stannade på porttelefonen vid dörren.
Handen sträckte sig av sig själv mot sladden.
Klick.
Kontakten flög ut ur uttaget.
Jag stannade upp.
Hjärtat slog snabbare.
Vad håller jag på med?
Men nästan direkt bestämde jag mig:
“Låt gå för det.”
Efter det släckte jag ljuset i hallen, släckte sedan golvlampan i vardagsrummet och ljusslingan i granen.
Lägenheten sjönk ner i mörker.
Endast gatubelysningens gula strimmor lade sig på golvet genom fönstren.
Jag drog för gardinerna ordentligt.
Nu såg lägenheten tom ut utifrån.
Telefonen vibrerade.
“Ira”.
Jag svarade inte.
Jag vände smartphonen med skärmen nedåt och lade den på soffan.
Efter en stund hördes den välkända signalen från porttelefonen nerifrån.
Min apparat förblev tyst.
Sedan en gång till.
Och en gång till.
Jag kunde lätt föreställa mig hur Valera blev arg medan han tryckte på knappen, och hur Ira otåligt trampade i kylan.
I rummet vibrerade telefonen igen.
Den här gången länge och ihärdigt.
Och plötsligt hördes ett rop i trappuppgången:
“Öppna! Det är vi!”
Jag hajade till.
Någon av grannarna hade öppnat dörren, och mina objudna gäster hade tagit sig in.
Tunga steg hördes i trappan.
Tredje våningen.
Klampande.
Barnröster.
“Hon är visst hemma! Ljuset lyste, jag såg det själv!” — hördes Valeras röst direkt utanför dörren.
Dunkande.
En knve näve slog mot metalldörren.
Inte på ringklockan.
Direkt på dörren.
“Lenka! Öppna! Vi har kommit!”
“Sluta gömma dig! Vi har tagit med sallader!”
Jag gled tyst ner på mattan vid väggen och pressade ryggen mot tapeten.
Jag är fyrtiofem år gammal.
Jag är chefsrevisor på ett stort företag.
Och nu satt jag i min egen lägenhet, rädd för att ens röra mig.
“Mamma, jag är kissnödig!” — började ett barn jämra sig bakom dörren.
“Tant Lena öppnar snart, sök uthärda,” svarade Ira.
Ytterligare ett slag.
Dunk.
Dunk.
“Len, nu räcker det väl ändå!” — började Valera bli irriterad.
“Din bil står ju för fanken utanför huset!”
Just det.
Bilen.
