DEL 2: Änkan räddade en döende gårdsarbetare och delade sin sista måltid med honom, men under den värsta stormen upptäckte hon att denna “fattiga man” ägde tusentals tunnland… och hade satt hela sin familj på prov.
DEL 2
Vid gryningen lämnade Mariana myntet på bordet.
“Han sa att han inte hade något jobb. Han sa aldrig att han inte hade några pengar sparade.
Julian tog hänsyn till Eusebios försiktighet och bestämde sig för att hålla fast vid halva sin lögn.
“Den tillhörde min mor.” Jag har den på ifall det skulle bli en nödsituation.
“Han höll på att frysa ihjäl i natt.” Det ser ut som en nödsituation.
“Jag ville inte förlora henne.”
Mariana var inte helt övertygad av svaret, men hon kastade inte ut honom heller.
“När hon kan gå, kommer hon att försörja sig på att arbeta. Under tiden kommer Emilia att sova med nyckeln till stallet under kudden. »
Vänlighet hade inte fått försiktigheten att försvinna.
Under de följande veckorna träffade Julian Vuelta del Álamo. Ranchen hade elva avelskor, två hästar, en äldre mula och flera höns. Stugan var i gott skick, men ladan lutade åt ena sidan. Höloftet låg på en plats där snödrivor sannolikt skulle begrava dörrarna.
Mariana gick upp före gryningen, bröt isen i vattentråget, kollade kornas magar, räknade varje hölast och lagade staket medan hennes barn gjorde uppgifter som var för tunga för deras ålder.
Julian insåg att hon inte behövde lära sig hur man sköter en ranch. Hon behövde bara tillräckligt med manskap för att hinna med allt innan vintern.
När hans fotled hade läkt återgick han till att hugga ved, laga pennorna och rengöra hovarna. Emilia överraskade honom genom att upptäcka en infektion i en ko innan hon ens haltade.
“Hur kan någon som inte hittar ett jobb veta så mycket?”
“Jag har varit på många rancher.
Detta var sant, även om det inte riktigt var fallet.
Några dagar senare anlände Roque Saldaña, ägare till Rancho Espuela Quebrada. Han hade förlorat nästan hälften av sina boskap föregående vinter och hade sedan dess upprepat att små egendomar var dömda att försvinna.
Han kom inte med öppna hot. Han kom med ett erbjudande.
“Jag kommer att betala dig tillräckligt för att du och dina barn ska kunna bo i Casas Grandes i flera år,” sade han. “En änka ska inte riskera sina två barns liv med en motorsåg.”
Mariana avvisade dokumentet utan att läsa hela siffran.
Roque var också kusin till hennes avlidne make, Nathaniel Treviño. Sedan begravningen insisterade han på att Vuelta del Álamo skulle återlämnas till “familjen”, som om Mariana och barnen inte var en del av den.
“Min man byggde det här huset för sina barn,” svarade hon. “Inte för att du ska köpa brunnen och skicka oss till stan.”
Roque tittade på Julián, som fortfarande gick med käpp.
“Och den här hemlöse mannen, är det din plan för vintern?”
Julian pekade på Espuela Quebradas lada, synlig i fjärran.
“När mätte du senast när nordvästvinden lämnar snön?”
Roque brast ut i skratt.
“Min farfar byggde den här ladan. Jag behöver inte råd från någon som sover tack vare en välgörenhet för änkor. »
Efter att han lämnat ändrade Julian ingenting. I flera dagar nöjde han sig med att observera. Han knöt ullremsor vid stolpar för att studera vinden, kontrollerade områdena där gräset låg och mätte isen som bildats runt tråget.
Inne i ladan kände han fukten under takbjälkarna. Djurens andetag steg, kondenserades och föll på deras ryggar.
“Egendomen försvagas inte av brist på hö,” förklarade han. “Den försvagas eftersom allt är utsatt för vinden.”
Mariana stelnade till när han föreslog att modifiera ladan som hennes make byggt.
—Nathaniel arbetade i tre år i den här byggnaden.
“Hon byggde den för vintrarna hon har känt. I vinter kanske hon ställer sig andra frågor.
Julian pratade inte som om Nathaniel hade misslyckats. Han talade som någon som ville skydda det någon annan lämnat efter sig.
Mariana har lagt ett kort på bordet.
“Inget byggs utan att jag förstår anledningen.” Och inget ändras utan mitt samtycke.
De planerade ett korgstaket, 23 meter långt och nästan 2 meter högt, placerat nordväst om ladan. De lade till ett L-format vindskydd, flyttade vattenkaret söderut och grävde ner röret mer än en meter djupt.
De grävde en dike för att nå höloftet trots snön. De installerade en smal öppning under den högsta delen av taket och delade upp fodret i tre separata förråd.
“Det handlar inte om att stoppa vinden,” förklarade Julián. “Vi måste tvinga den att sakta ner och släppa snön innan den når gården.”
Mariana rättade till flera punkter. Töet nådde en vinkel. Marken i norr frös djupare. Ekorrarna försvagade stolparna nära kullen.
Julian ändrade projektet utan diskussion.
När projektet var klart var det inte längre hans. Det var Alamo-projektet.
