Kapitel 4 – Vägen tillbaka
Bilen rullade ut från förorten och lämnade det stora, tysta huset bakom sig. Regnet som hade hängt i luften under förmiddagen började nu strila ner i fina, grå droppar mot vindrutan, medan stadens ljus tändes ett efter ett i skymningen.
Jag lutade huvudet mot den kalla rutan och slöt ögonen. Smärtan i ryggen fanns kvar där som en molande, ilsken glöd, men tyngden över bröstet var borta. För första gången på flera år kände jag att luften räckte till hela vägen ner i lungorna.
– Klarar du dig, min lilla flicka? frågade pappa med mjuk, varsam röst medan han navigerade ut på landsvägen som ledde mot hans hemstad.
Jag öppnade ögonen och såg på hans profil i det dämpade ljuset från instrumentpanelen. De djupa vecken kring hans ögon bar vittnesbörd om ett långt liv av arbete och ansvar, men just i den här stunden såg han bara lugn och trygg ut.
– Ja, pappa, sa jag och lät ett litet, ärligt leende bryta igenom tröttheten. Jag klarar mig utmärkt.
Och för första gången på mycket länge trodde jag faktiskt på det själv. Det här var inte slutet på mitt liv – det var bara början på ett liv där jag slapp be om ursäkt för att jag fanns till.
