Istället tvingade det mig att se hur liten jag hade tillåtit mig själv att bli.
Människor kan vänja sig så mycket vid en annan persons uppoffring att de till slut slutar se det som en gåva.
De börjar behandla det som rutin.
Sedan som en plikt.
Sedan, ibland, som bevis på att den som gör offret inte bidrar alls.
I åratal trodde jag att det skulle krävas en kamp för att återta mig själv.
Det gjorde det inte.
Jag förstörde inte Richards verksamhet.
Jag skrek inte högre än hans familj.
Jag behövde ingen hämnd.
Jag steg åt sidan.
Jag slutade bära på en vikt som aldrig helt tillhört mig.
Och Richard var till slut tvungen att upptäcka hur hans liv såg ut utan att anta att jag skulle ta konsekvenserna.
Till slut förlät jag honom tillräckligt för att inte längre vilja hata honom.
Men förlåtelse krävde inte att jag skulle återvända.
Den skillnaden gav mig tillbaka mer av mitt liv än vad ilska någonsin kunde.
Denna berättelse har självständigt adapterats och fiktiviserats för underhållning; karaktärer, dialog, platser, händelser och identifierande detaljer har ändrats, och det bör inte betraktas som en nyhetsrapport eller faktaberättelse.
