Det tog tre år för dammet att lägga sig helt, men när det gjorde det, var landskapet i muskindustrin oigenkännligt.
Turnén var bara början.
Månaderna som följde Grammygalan var en virvelvind av juridiska strider, sena nätter och en presskår som plötsligt ville ha varje detalj av min “återuppståndelse”. Men jag vägrade att spela spelet på deras villkor. Jag tackade nej till de tårfyllda intervjuerna. Jag avböjde att sitta i tv-soffor och låta programledare dissekera mitt trauma för tittarsiffror. Jag lät musiken och domstolshandlingarna tala för sig själva.
Denise, min advokat, blev mer än bara en juridisk representant; hon blev arkitekten bakom min nya fästning. Med pengarna från min guldskiva och de återvunna royaltyintäkterna från Dereks katalog, gjorde jag något som branschen inte förväntade sig. Jag köpte inte en ny herrgård i Malibu. Jag köpte en gammal, nedlagd teater i utkanten av Los Angeles och byggde om den.
Jag kallade den Ashes Studio.
Det var inte bara en inspelningsstudio. Det var en fristad. Inga speglar i sångbåsen. Inga klockor på väggarna. Inga producenter med dolda agendor som kunde låsa dörrarna utifrån. Varje kontrakt som skrevs under i den byggnaden hade en “utvägsklausul” – en juridisk innovation från Denise som garanterade att artisterna behöll sina masterinspelningar från dag ett.
Derek hatade det.
Han satt nu avknippsad från den värld han en gång styrde. Hans fängelsestraff för överfallet var relativt kort – tjugotvå månader – men hans dom i det offentliga rummet var livstid. Skivbolagen vägrade svara när han ringde från fängelset. Hans forna “vänner” raderade hans nummer. Den yngre sångerskan, Brielle, hade flyttat till Europa och släppt en akustisk EP under ett annat namn, i ett desperat försök att tvätta bort den fläck Derek hade lämnat på hennes karriär.
Men män som Derek försvinner sällan utan att försöka dra ner någon i fallet.
Sex månader efter att jag hade öppnat Ashes Studio, började ryktena cirkulera. En okänd blogg, finansierad av anonyma källor, började publicera artiklar om att mina nya låtar var “spökskrivna”. Små, subtila lögner planterades i branschtidningar om att min röst återigen sviktade, att jag ställde in sessioner på grund av “känslomässig instabilitet”. Det var samma gamla manus, regisserat från en fängelsecell genom bulvaner och lojala mellanhänder som fortfarande var skyldiga Derek tjänster.
Jag minns att jag satt på golvet i kontrollrummet en tisdagskväll när Caleb, min ljudtekniker, visade mig den senaste artikeln på sin telefon. Hans ansikte var spänt.
“Vi måste stämma dem,” sa Caleb och drog handen genom håret. “Det här är förtal, Mara. Ren och skär lögn.”
Jag tittade på skärmen. Bokstäverna flöt ihop framför mina ögon, och för en sekund kände jag hur bröstet snörptes åt. Det var spöket av Derek, hans kalla andedräkt i min nacke, hans röst som ekade i mitt huvud: Du äger inte musik längre, Mara.
Men sedan andades jag in. Jag kände trätiljorna under mina händer. Jag kände doften av varm elektronik och färskt kaffe. Jag var inte i Studio B längre. Jag var i mitt hus.
“Nej,” sa jag lugnt. “Vi stämmer dem inte. Vi sjunger högre.”
Nästa morgon bjöd jag in tjugo av de mest lovande, oberoende artisterna i staden till Ashes Studio. Unga kvinnor och män som hade blivit brända av branschen, som hade fått sina texter stulna, sina röster kritiserade, sina kroppar bedömda.
“Vi ska spela in ett album,” sa jag till dem, stående i mitten av det stora rummet med oputsat tegel och varma glödlampor. “Tillsammans. Inga filter. Inga PR-strateger. Vi ska skriva om det som gör ont, och vi ska äga varje enda ton av det.”
Projektet fick namnet The Revival Sessions. Det var ett kollektivt andningshål. Vi tillbringade veckor med att skriva, spela in och gråta tillsammans. Jag var inte bara en sångerska längre; jag var en producent. Jag satt bakom samma typ av mixerbord som jag en gång hade fallit bredvid, men jag använde det för att lyfta upp röster, inte krossa dem.
En av artisterna var en nittonårig tjej vid namn Linnea. Hon hade en röst som skar genom glas, men hon var livrädd för mikrofonen. Hennes förra manager hade sagt till henne att hon lät “för arg” när hon sjöng från hjärtat.
En sen kväll, när regnet smattrade mot teaterns tak, satt Linnea i sångbåset och skakade. Hon hade försökt sjunga refrängen till sin egen låt fyra gånger, men rösten bröts varje gång. Hon tittade på mig genom glaset, ögonen fyllda av skam.
“Jag kan inte,” viskade hon i mikrofonen. “Han hade rätt. Jag är trasig.”
Jag tryckte på talkback-knappen. Jag mindes hur det kändes att stirra in i det där glaset och bara se förakt på andra sidan.
