Del 2
Jag startade motorn. Det dova brummandet från den slitna hyrbilen kändes nästan tröstande, en påminnelse om den verkliga världen som väntade utanför denna bubbla av hyckleri. Jag lade telefonen i passagerarsätet utan att svara på min mammas meddelande. Det fanns inget kvar att säga. Allt var redan glasklart.
Körningen till Celestes hem tog tjugo minuter, en väg kantad av allt dyrare hus ju närmare jag kom hennes exklusiva förort. När jag svängde in på den halvcirkelformade uppfarten till hennes herrgård, var den redan fylld av blänkande svarta bilar, Range Rovers och Mercedes-Benz. Jag parkerade min dammiga Ford längst ner på gatan, i skuggan av en stor ek, och gick den sista biten.
Redan innan jag öppnade den massiva ekdörren kunde jag höra sorlet. Det lät inte som en minnesstund efter en älskad far; det lät som en cocktailfest. Det klirrade från kristallglas och ett dämpat, men glatt, minglande fyllde luften.
När jag klev över tröskeln tystnade rösterna i hallen för en sekund. Min “Dress Blues”-uniform, skräddarsydd och pressad till perfektion, utgjorde en skarp kontrast mot de mjuka, dyra designertyger som fyllde rummet. Min närvaro var en oönskad påminnelse om allvaret de alla försökte dränka i dyr champagne.
Min mamma dök upp nästan omedelbart, som om hon haft vakt. Hon bar ett stelt leende som inte nådde hennes ögon.
– “Mara,” väste hon lågt, drog mig i ärmen mot en alkov bort från huvudsalongen. “Du kom. Bra. Men snälla, som jag skrev… Graham har ledningen för ett viktigt försvarskontrakt på besök. Det är avgörande för hans firmas framtid. Gör ingen scen. Håll dig i biblioteket, det finns mat där.”
Jag tittade på kvinnan som fött mig. Hennes ansikte var spänt av oro för fasaden, inte av sorg över mannen hon varit gift med i fyrtio år.
– “Jag är inte här för att göra en scen, mamma. Jag är här för pappa,” svarade jag lugnt. Jag drog försiktigt men bestämt min arm ur hennes grepp. “Och jag tänker inte gömma mig i biblioteket.”
Jag gick förbi henne, in i den stora salongen. Rummet doftade av dyra parfymer och snittittar. Celeste stod i mitten, hållandes ett glas bubbel, omgiven av nickande väninnor. När hon såg mig spände hon käken, men vände snabbt bort blicken.
Jag ignorerade henne och rörde mig mot de stora fönstren som vette mot trädgården. Jag behövde luft. Men innan jag hann dit, hörde jag Grahams röst eka över rummet, fylld av den där falska, bullriga självsäkerheten han alltid bar som en sköld.
– “Och här har vi min svägerska!” ropade han och vinkade till sig uppmärksamheten från den lilla grupp av äldre, allvarliga män i dyra kostymer han stod med.
Graham lade en tung, nedlåtande hand på min axel och vände mig mot gruppen. Männen, som jag omedelbart kände igen som högt uppsatta representanter från en av de största försvarsentreprenörerna i landet, granskade mig.
– “Detta är Mara,” fortsatte Graham, hans röst drypande av ironi. “Hon gillar att klä ut sig för oss. Hon är, vad är det nu, löjtnant? Kapten? Hon flyttar papper någonstans i öknen. Ett litet kugghjul i det stora maskineri som ni herrar faktiskt bygger och finansierar.”
Ett par av Grahams vänner skrattade artigt. Celeste hade nu närmat sig, ett självbelåtet leende spelade på hennes läppar. Hon älskade när Graham satte mig på plats.
Men de äldre männen från försvarsindustrin skrattade inte. En av dem, en grånad man med skarp blick och en liten lapell-pin som indikerade tidigare tjänstgöring, lutade sig fram. Hans ögon smalnade när han granskade min uniform, inte med hån, utan med tilltagande förståelse.
Hans blick vandrade från eklövet i silver på min krage – majorsgraden – till raderna av släpspännen över mitt bröst. Han såg Silver Star. Han såg Purple Heart. Han såg Combat Action Ribbon. Sedan fastnade hans blick på det diskreta, men omistliga enhetsemblemet på min axel.
Mannen bleknade. Han svalde hårt och tog instinktivt ett steg tillbaka, hans hållning stramades upp i omedveten respekt.
Graham, som var helt blind för nyanserna i militär etikett och insignier, märkte ingenting.
– “Ja,” skrockade Graham och klappade mig på axeln igen. “Så om ni behöver någon som kan skriva ut manualerna till era nya drönarsystem, så vet ni vem ni ska fråga. Eller hur, Mara?”
Den grånade mannen bredvid Graham harklade sig, rösten darrade lätt. “Graham… håll tyst.”
Graham blinkade till, förvirrad. “Ursäkta, Mr. Sterling? Jag skojade bara om…”
“Jag sa, håll tyst,” fräste Sterling lågt, blicken aldrig vikande från min.
