Poliserna väntade vid de öppna dörrarna medan min familj såg på när jag bar ner en resväska för glastrappan. Preston låg på min lädersoffa med skorna på dynorna och lole som om huset redan hade accepterat honom.
“Lämna garagets fjärrkontroll”, sade han. “Och ta inte något som tillhör oss.”
Jag stannade bredvid marmorön och tittade på den förfalskade lagfarten under hans hand. Barbara hade redan börjat mäta mina fönster. Richard hällde upp min bourbon i ett av mina kristallglas.
Ingen av dem märkte att jag var lugn.
Ingen av dem märkte de små linserna som var dolda i pendellamporna eller de säkra hårddiskarna som var packade under mina kläder.
“Njut av huset”, sade jag tyst.
Preston skrattade när jag gick ut genom dörrarna med Bailey bredvid mig. Bakom oss klickade låset och låste in dem i hemmet de trodde att de hade stulit.
Från sviten på hotellet längre ner längs kusten vaknade fyra övervakningsskärmar till liv.
Sedan klev Preston ut på uteplatsen och ringde ett samtal som han aldrig trodde att jag kunde höra.
Det som följde avslöjade inte bara lögnen. Det förändrade maktbalansen för alltid.
DEL 3: NÄR SKUGGORNA FALLER
Hotellets svit på Pierpont Inn i Santa Barbara var sval, tyst och doftade svagt av eukalyptus och havsluft. Skärmarna på mitt portabla skrivbord lyste upp det mörka rummet med ett svalt, blåaktigt sken. Fyra högupplösta videoflöden från Malibu överfördes i realtid via en krypterad molnlänk.
Bailey låg vid mina fötter och snarkade lågmält mot den mjuka mattan. För honom var världen återställd så länge jag var nära. För mig hade spelet precis börjat.
På skärm ett, som visade uteplatsen med utsikt över Stilla havet, stod Preston med en cigarett mellan fingrarna. Han viftade energiskt med armarna medan han pratade i sin telefon. Jag klickade på ljudförstärkningen i min programvara och satte på mig mina studiolurar. Hans röst kom igenom kristallklart, ackompanjerad av det rytmiska bruset från vågorna nedanför.
“…jag säger ju att det är klart, Marcus!” skrattade Preston. Hans röst dröp av en giftig blandning av lättnad och arrogans. “Gamlingarna sålde huset i Naperville igår. Likviden kom in på mitt spärrade konto i morse. En komma fem miljoner dollar, rakt av. De tror att de köpte Malibukåken av ett bolag som heter Ocean Crest. De har ingen aning.”
En pausa uppstod när personen i andra änden – Marcus Vance, en ökänt skrupelfri lånehaj och privat investerare från Chino Hills – svarade.
“Och din syster?” knastrade Marcus röst genom högtalaren. “Hon som faktiskt står på hyreskontraktet eller vad det nu var?”
Preston hånskrattade och stötte ut en rökring mot havet. “Gemma? Hon packade sina väskor och drog som en slagen hund när polisen kom. Hon är en siffernörd, Marcus. Hon har inga klor. Hon trodde på lagfarten för att den hade en guldetikett på sig. Hon kommer att gråta hos någon terapeut i Chicago i sex månader. Under tiden har du dina pengar.”
“Bra,” sade Marcus kalla röst. “För om de där 1,2 miljonerna plus ränta inte sitter på mitt konto innan klockan tolv på fredag, Preston, då skickar jag inte några advokater. Då skickar jag killar som monterar ner dina knäskålar. Och jag tar huset i Malibu som säkerhet.”
“Det kommer inte att behövas,” sade Preston snabbt, och för ett ögonblick skymtade paniken i hans röst innan han återfick sin vanliga kaxighet. “När gamlingarna väl har flyttat in ordentligt tar jag ut ett nytt hypotekslån på kåken i deras namn. Huset är värt minst sex miljoner. Jag kommer att ha mer än tillräckligt för att betala dig och satsa resten i kryptoaffären i Miami. Vi är guld, man.”
Jag lutade mig tillbaka i stolen och lät ett litet, kallt leende sprida sig över läpparna.
Det var inte bara ett enkelt bedrägeri. Det var ett kriminellt mästerverk av ren skär dumhet. Preston hade inte bara förfalskat en lagfart för att lura våra föräldrar att ge honom deras livsbesparingar; han hade intecknat en fastighet han inte ägde till en kriminell långivare och planerade nu att begå ett omfattande bankbedrägeri i min pappas namn.
I tio år som ledande revisor för forensic accounting på Deloitte i Chicago hade jag nedmonterat karteller, avslöjat internationella skatteflyktingar och synat miljardbolag som försökte dölja sina förluster. Jag hade sett några av de mest sofistikerade bedragarna i Amerika hamna i orangea hoppdräkter.
Preston var inte sofistikerad. Han var en amatör med en färglaserskrivare och en patologisk oförmåga att ta ansvar.
Jag öppnade ett nytt dokument på min dator och började koda filerna. Varje ljudfil, varje videoklipp, varje bild från övervakningskamerorna tidsstämplades och korskrefererades med banktransaktioner som jag redan hade spårat under de senaste två timmarna.
Medan jag arbetade växlade skärm två till vardagsrummet.
