Jag trodde att det värsta som kunde hända den dagen var att jag skulle bli avslöjad.
Jag hade fel.
I samma ögonblick som den där polisen höjde en golfklubba och svingade den rakt mot mitt huvud, frös alla på banan till is.
Men den verkliga chocken kom ett hjärtslag senare, när tolv federala agenter stormade fairwayn och samma man som nyss hade skrikit på mig plötsligt glömde hur man talar.
Den dagen agent Kyle Mercer höjde en golfklubba mot mitt huvud trodde han att jag bara var ännu en fattig kille som inte hörde hemma på Briar Ridge Country Club.
Det var misstaget som avslutade hans karriär.
I tre veckor hade jag arbetat undercover som underhållspersonal på den privata klubben i stadens utkant: solblekta arbetströjor, bärande av gödsel, lagande av sprinklersystem och att hålla käften medan rika medlemmar och lediga poliser använde platsen som sitt eget kungarike.
Officiellt var jag där på grund av upprepade tips om försvunna bevis kopplade till rattfyllerier, beslagtagna pengar och nedlagda misshandelsärenden.
Inofficiellt trodde internutredningen att en liten grupp lokala poliser utpressade civila, tvättade pengar genom spelkvällar på klubben och fick varje spår som ledde till dem att försvinna.
Kyle Mercer stod i centrum för allt detta.
Han var den typen av polis som gick som om marken under hans kängor tillhörde honom själv, given av Gud.
Högljudd, arrogant, alltid beväpnad även när han inte fick vara det, omgiven av män som skrattade en halv sekund för högt åt hans skämt.
På Briar Ridge drack han mycket, trakasserade personalen och skröt öppet när han trodde att ingen viktig person hörde.
Att förödmjuka människor verkade nästan tillfredsställa honom mer än att bli fruktad.
Redan under min andra vecka hade jag spelat in tillräckligt många informella samtal för att koppla Mercer till två förfalskade polisrapporter och till en nattklubbsägare som plötsligt drog tillbaka sin anmälan efter ett ”vänligt polisbesök”.
Under den tredje veckan insåg jag att klubbens söndagstävling i golf var mer än bara ett socialt evenemang.
Det var platsen där kuvert bytte händer.
Så jag höll mig nära.
Den eftermiddagen var solen skoningslös, fairwayn så ljus att den gjorde ont att titta på, och Mercer låg tydligt under i spelet.
Sådana människor förlorar aldrig tyst.
Han hade redan kastat en klubba, skrikit åt en tonårig caddie och knuffat Derek Shaw, assisterande golfpro, för att denne hade rättat hans poäng.
Jag stod och reparerade ett sprinklermunstycke vid sjunde hålet när Mercer började gräla med en annan medlem om ett pengaspel.
Sedan såg han på mig.
”Du”, fräste han. ”Kom hit.”
Jag gick långsamt fram, med sänkt huvud, precis som han trodde att en anställd skulle bete sig.
Han pekade på en boll i ruffen och krävde att jag skulle flytta den.
Jag sa att jag inte fick röra en boll som var i spel.
Derek ställde sig bredvid mig.
Mercers ansikte förändrades direkt.
”Vad sa du till mig?”
Jag upprepade det.
Lugnt.
Respektfullt.
Ofarligt.
Sedan greppade han golfklubban med båda händerna, klev mot mig och svingade som om han ville krossa min skalle framför alla.
Jag hann precis få upp underarmen.
Slaget gick genom armen och fick mig att falla ner på knä.
Folk skrek.
Derek stapplade bakåt.
Mercer höjde klubban igen, svärande, med en vild blick som bara någon som aldrig blivit stoppad kan ha.
Men innan han hann slå igen kom tolv omärkta SUV:ar farande in på grusvägen bredvid fairwayn.
Dörrarna slogs upp.
Federala agenter strömmade ut från alla håll.
Och när Mercer vände sig om, fortfarande med klubban i handen, klev agent Vanessa Cole fram, höjde sitt ID och sa de sex orden som fick all färg att rinna ur hans ansikte:
”Släpp den, agent. Federalt order. Omedelbart.”
För ett ögonblick var hela golfbanan tyst, bara bevattningssystemet som väsnades bakom mig.
Kyle Mercer stod frusen med klubban halvvägs upp, andningen tung, blicken hoppade mellan ID-korten som om han kunde räkna ut en väg ut.
Men det fanns ingen.
Inte den här gången.
Fairwayn, som trettio sekunder tidigare hade varit hans scen, var plötsligt full av federala agenter i vindjackor, taktiska västar och civila kläder som rörde sig med en lugn precision som gjorde det tydligt: den här operationen hade planerats länge.
”Släpp klubban”, upprepade Vanessa Cole.
Mercer såg sig omkring, sedan på mig, fortfarande knästående på gräset med handen om min smärtande arm.
Och då förstod han.
Hans ansikte gick från ilska till förvirring och sedan till misstro.
”Du?” frågade han.
Jag reste mig långsamt.
”Ja”, sa jag. ”Jag.”
Derek Shaw stirrade på mig som om jag precis dragit av masken i ett trollkarlstrick.
Klubbmedlemmarna backade, några drog fram sina telefoner, andra låtsades som om de aldrig känt Mercer.
Så snabbt makt smittar i en riktning och blir giftig i den andra.
Mercer sänkte klubban men släppte den inte.
