De gjorde narr av henne för att hon ville gräva en grotta — tills det räddade henne under en våldsam snöstorm
Första gången Martha Holloway sa att hon ville leva under jorden skrattade hela byn.
Inte artigt.
Inte vänligt.
De skrattade som människor skrattar när de tror att smärta har gjort någon dum.
Det var våren 1886 i Leadville, och Martha stod mitt i butiken med en spade över axeln och ritningar under armen.
På andra sidan rummet tittade männen som drack kaffe vid kaminen på henne som om hon hade blivit galen.
”Gräver du din egen grav?” frågade den gamle Henry Pike.
Martha rullade ut sina papper.
”En underjordisk bostad.”
Det fick dem bara att skratta ännu mer.
Ett underjordiskt hus betydde jordväggar.
Stentak.
Ett hus uthugget ur själva jorden.
Fattiga nybyggare byggde sådant på slätterna när virke var sällsynt.
Men Martha?
Hon ägde femton hektar mark.
Hon hade tillräckligt med pengar från sin mans arv för att bygga ett riktigt hus.
Ett normalt hus.
Det var vad alla förväntade sig.
I stället ville hon ha en grotta.
”Och varför i helvete?” frågade Henry.
Martha vek ihop sina ritningar.
”För att berg inte brinner, inte ruttnar och inte blåser bort.”
En ranchägare i bakgrunden skrattade.
”Och om det rasar då?”
Hon såg honom rakt i ögonen.
”Då blir jag begravd varm.”
Det fick honom att tystna.
Martha lämnade butiken med spik, rep, lampolja och två järnspett.
Utanför rann smältvattnet längs gatorna.
Våren verkade ofarlig.
Men Martha hade tillbringat tillräckligt många år i Klippiga bergen för att veta bättre.
Vintern kom alltid tillbaka.
Hårdare än man mindes.
Och Martha Holloway förstod vintern bättre än de flesta.
För den hade tagit allt från henne.
Tre år tidigare hade hennes man Daniel Holloway frusit ihjäl i en snöstorm mindre än en kilometer hemifrån.
En storm utan sikt.
En fel sväng.
Borta.
De hittade honom på våren.
Fortfarande med ved i händerna.
Efter det litade Martha inte längre på vädret.
Och inte på väggar heller.
Stugan de delat hade nästan fryst ihjäl henne också.
Tunt trä.
Kall vind som drog igenom.
Ingen isolering.
Varje vinter kändes som att sova i en kista.
Så efter Daniels död och arvet sålde hon stugan.
Och köpte dynamit.
Marken låg vid kanten av Mosquito Range, där kullarna bestod av massiv granit och kalksten.
Stabil.
Gammal.
Pålitlig.
Martha valde sydsluttningen.
Den bästa för värme.
Den bästa för avrinning.
Och började gräva.
I början var hon ensam.
Spett.
Spade.
Skottkärra.
En änka som kämpade sig igenom berggrunden.
Folk gick förbi och skrattade.
De kallade henne Mullkvinnan.
De sa att hon skulle tappa förståndet i mörkret.
Martha fortsatte gräva.
Sommaren kom.
Hon anställde två gruvarbetare.
Caleb Ross och Ben Tully.
Hårda män.
Bra med sprängämnen.
Dåliga med åsikter.
”Är du säker?” frågade Caleb.
Martha pekade på berget.
”Starkare än furu.”
Ben ryckte på axlarna.
”Också hårdare.”
De sprängde ut kammare.
Ett stort rum.
En uthuggen eldstad i sten.
En ventilationskanal.
Förråd.
En sovnisch.
En vattenkanal.
Martha ritade allt själv.
Folk tyckte hon var excentrisk.
Sanningen var—
det var praktiskt.
Under jord betydde stabil temperatur.
Skydd mot vind.
Skydd mot brand.
Skydd mot snö.
I september var bostaden klar.
Inte elegant.
Men anmärkningsvärd.
Stenväggar förstärkta med träbalkar.
Järnkrokar för lampor.
Hyllor uthuggna i berget.
Lergolv.
En djup eldstad med skorsten.
En naturlig källa som rann längs ena sidan.
Rent vatten året runt.
Martha flyttade in.
Byn skrattade ännu mer.
”Hon har begravt sig levande.”
Henry Pike sa det högt nog att alla hörde.
Martha brydde sig inte.
Hennes hund Scout anpassade sig snabbt.
En brun blandras med ett rivet öra.
Han gillade värmen.
På kvällarna satt Martha vid sin stenkamin och läste Daniels gamla böcker.
Grottan glödde gyllene i lampljuset.
Torkade örter hängde från bjälkarna.
Lergods stod på hyllorna.
Källvattnet speglade ljuset som stjärnor.
Det kändes tryggt.
Tryggare än något hus.
Oktober kom med tidig frost.
Grannarna säkrade sina hus.
Stapplade ved.
Förberedde sig.
En dag kom Henry Pike förbi.
Han stannade vid ingången.
Fortfarande med ett hånleende.
”Ser ut som ett rävgryt.”
Martha lutade sig mot sin spade.
”Rävar överlever vintern.”
Henry snörpte på munnen.
”Stugor också.”
Martha såg upp mot himlen.
”Ibland.”
December gav henne rätt.
Den första stormen slog hårt.
Vinden tjöt genom dalen.
Taken på stugorna skakade.
Snö samlades.
Men under jorden—
Martha sov varmt.
Berget höll värmen perfekt.
Elden krävde mindre ved.
Inga drag.
Inget knarrande.
Ingen frusen mark.
Hon log varje natt.
Och där uppe fortsatte byn skratta åt henne.
Tills januari.
Då kom den stora stormen.
Folk talade om den i tjugo år.
Den svarta snön.
Den började som en vanlig snöfall.
Sedan kom vinden.
Sedan isen.
Sedan helvetet.
I tre dagar.
Snö högre än staket.
Vindar starka nog att knäcka träd.
Kallare än någon mindes.
Martha såg den komma.
Barometern föll.
Fåglarna försvann.
