På flyget råkade jag stöta på min man, som påstod att han skulle på affärsresa.
Hans sekreterare sov djupt, med huvudet bekvämt vilande i hans knä.
Jag log, kallade på honom med mjuk röst:
—Älskling.
Och sedan sa jag:
—Vad ung din nya fru ser ut.
I nästa sekund blev hans ansikte blekt.
Och hennes ögonfransar började darra okontrollerat.
På det där flyget, tiotusen meter upp i luften, från Mexico City till Guadalajara, såg jag på min man och hans sekreterare och sa den där meningen med ett lugnt leende.
Just i det ögonblicket blev hans ansikte vitt som papper.
Hennes ögonfransar darrade som om hon hade fått en elektrisk stöt.
En flygvärdinna kom förbi med matvagnen och frågade artigt:
—Herrn, behöver er fru en filt till?
Min man öppnade munnen, men lyckades inte säga ett enda ord.
Och jag ville bara se hur länge de kunde fortsätta spela den där teatern.
Jag heter Mariana López, jag är trettiotvå år gammal och arbetar som inköpschef på ett import- och exportföretag i Mexico City.
Jag har varit gift i fem år.
Min man heter Alejandro Rivas, han är tre år äldre än jag och arbetar för närvarande som försäljningsdirektör på ett teknikföretag i Santa Fe.
I andras ögon var vi ett perfekt par.
Vi hade båda studerat vid bra universitet, vi hade båda stabila jobb, en belånad lägenhet i Coyoacán, en sedan och ett liv som utifrån sett inte verkade sakna någonting.
Bara den som bär dem vet om de verkligen passar eller inte.
Alejandro var inte direkt elak mot mig.
Varje månad överförde han punktligt en del av sin lön.
På högtider köpte han blommor till mig.
På årsdagar bokade han bord på någon restaurang.
När han kom hem från affärsresor hade han alltid med sig någon present.
Ibland var det en ask choklad från Monterrey.
Ibland en halsduk köpt i Guadalajara.
Andra gånger bara en liten gåva för några hundra pesos, men det räckte åtminstone för att andra skulle tycka att han var en omtänksam make.
Men Alejandro hade en brist.
Han stod sin sekreterare alldeles för nära.
Sekreteraren hette Valeria Cruz.
Hon var tjugoåtta år, vacker, smal och hade en röst söt som honung.
Första gången jag såg henne var på Alejandros företags årsfest i Polanco.
Hon bar en vinröd klänning, höll Alejandro i armen medan de skålade från bord till bord, och log strålande, som om hon var kvällens verkliga värdinna.
Jag kände mig obekväm.
Men Alejandro rynkade bara pannan och sa:
—Det är jobb, inget mer.
—Tänk inte för mycket.
Var det verkligen jag som tänkte för mycket?
Under det senaste halvåret ökade Alejandros affärsresor allt mer.
Förr reste han en eller två gånger i månaden.
Sedan började han resa två eller tre gånger i veckan.
Ibland åkte han till Monterrey.
Ibland till Guadalajara.
Andra gånger sa han att han behövde flyga till Mérida för att träffa en viktig kund.
När jag frågade svarade han otåligt:
—Jag ska träffa kunder, förhandla projekt och skriva kontrakt.
—Tror du att det är lätt att vara försäljningsdirektör?
Jag var ingen irrationell kvinna som ställde till skandaler för minsta lilla.
Jag ville inte heller bli den där frun som kontrollerar sin mans mobil hela dagen, spårar hans position eller ringer honom hela tiden för att fråga var han är och med vem.
Men den där taggen borrade sig allt djupare in i mitt hjärta.
Den var inte tillräckligt djup för att döda mig direkt.
Men varje gång jag tänkte på den gjorde det lite mer ont.
Tills den där dagen kom.
Mitt företag skickade mig till Guadalajara för att lösa ett kvalitetsproblem med en leverantör.
Jag bokade ett flyg klockan åtta på morgonen från Benito Juárez internationella flygplats.
Den morgonen gick jag genom säkerhetskontrollen med min resväska släpande efter mig och en kaffe i handen som jag hade köpt i all hast för åttio pesos.
Jag hittade min plats vid fönstret på rad 14 i ekonomiklass.
Jag lade upp mitt bagage i bagagehyllan och satte mig.
Innan planet lyfte skickade jag ett meddelande till Alejandro:
“Jag åker på jobbresa till Guadalajara.
Jag kommer tillbaka i morgon.”
Han svarade nästan direkt:
“Ta hand om dig.
Säg till när du är framme.”
När jag såg det meddelandet log jag svagt.
Jag var precis på väg att stänga av mobilen när jag plötsligt hörde en bekant röst några rader längre fram:
—Valeria, sätt dig vid fönstret.
—Jag sitter i mitten.
Mitt hjärta drog ihop sig med ett ryck.
Genom mellanrummet mellan sätena såg jag Alejandro i den där mörkblå kostymen som jag själv hade valt åt honom i köpcentret Antara.
Han hjälpte Valeria Cruz att lägga upp hennes resväska i bagagehyllan.
Valeria bar en vit tröja, håret uppsatt i en hästsvans och en lätt sminkning som fick henne att se ung och oskyldig ut.
