Del 1: Flyget till Europa och uppvaknandet i Paris
När flyget från New York landade på Charles de Gaulle-flygplatsen tidigt på morgonen kände jag en blandning av jetlag och en nästan berusande frihetskänsla. Hela mitt vuxna liv hade präglats av plikter, scheman och omtanke om andra. Nu stod jag här ensam i Paris, med en resväska som innehöll kläder jag själv valt ut och en plan som inte tog hänsyn till någon annan än mig själv. Taxin till hotellet i Marais-distriktet tog mig genom gator som vaknade till liv i den tidiga höstsolen. Kaféerna började ställa ut sina små stolar mot trottoarerna, och doften av nybakad croissant låg tät i luften.
När jag checkade in på det lilla boutiquehotellet kände jag mig först lite malplacerad. Receptionisten, en ung man med välkammat hår och oklanderlig kostym, såg på mitt pass och log artigt. ”Välkommen till Paris, madame Diane”, sa han på ren engelska. Ingen frågade när jag skulle komma hem. Ingen undrade om jag hade lagat mat till någon. Rummet var litet men charmigt, med franska balkonger som vette mot en lugn kullerstensgata. Jag packade upp mina få tillhörigheter, ställde min handväska på skrivbordet och stirrade ut över hustaken. För första gången på decennier var tystnaden i rummet inte ensamhet – den var min egen.
Under de kommande dagarna förlorade jag mig medvetet i stadens labyrint av gator. Jag gick längs Seine när dimman lättade över broarna, besökte små bokhandlar på Left Bank och drack espresso på trottoarkaféer där jag i timmar satt och betraktade förbipasserande. Jag behövde inte skynda mig någonstans. Om jag ville sitta kvar och titta på en gatumusiker i fyrtio minuter så gjorde jag det. En eftermiddag gick jag in i en liten klockaffär nära Saint-Germain och köpte en enkel, elegant armbandsur i silver – en födelsedagspresent från mig själv, till mig själv. När försäljaren slog in den i ett vackert papper med sidenband kände jag hur ett litet stycke av den gamla skuldkänslan smälte bort.
Men även tusentals mil bort fanns ekot från Ohio kvar i bakhuvudet. Min telefon vibrerade då och då i handväskan. Det var ett par korta meddelanden från Michael. Det första frågade om jag verkligen hade kommit fram. Det andra påminde mig i princip om att de saknade min hjälp med barnvakten, även om det var inlindat i en fråga om vädret. Jag svarade kort att allt var bra och att jag njöt av min vistelse. Jag valde att inte svara på hans antydningar om att jag borde spara pengarna till en mer “ansvarsfull” framtid. Paris hade en egen förmåga att sätta saker i perspektiv; storheten i stadens historia fick mina dagliga bekymmer hemma att krympa till obetydliga skuggor.
Del 2: Rom – Historien, maten och det nya modet
Efter en vecka i Frankrike tog jag ett snabbtåg söderut mot Italien. Övergången från det eleganta, dämpade Paris till Rom var som att kliva rakt in i ett operastycke. Staden välkomnade mig med ett varmt, nästan sommarvarma ljus och ett kaotiskt men varmt liv som pulserade kring varje gathörn. Mitt hotell låg i Trastevere, ett område känt för sina smala gränder, murgröneklädda fasader och pratsamma restaurangägare.
Redan första kvällen hände något som påminner mig om varför jag gjorde den här resan. Jag satte mig ensam på en liten trattoria vid ett hörn. Kyparen, en äldre man med grånat hår och ett brett leende, kom fram med menyn och frågade på bruten engelska om jag väntade sällskap. ”Nej, bara jag”, svarade jag. Han log ännu bredare, drog fram stolen mitt emot mig en kort sekund och sa: ”Ah, den bästa sortens sällskap i Rom. Man behöver aldrig kompromissa om vinet.” Han rekommenderade en lokal pasta cacio e pepe tillsammans med ett glas fylligt rött vin från regionen. När maten kom in förstod jag Harolds gamla anteckningar i broschyren. Maten här var inte bara näring; det var en kärleksförklaring till livet självt.
Dagen efter tillbringade jag timmar i Vatikanmuseerna och runt Colosseum. Jag gick i mitt eget tempo, stannade framför de verk som fångade mitt intresse och lät mig uppslukas av historiens vingslag. Vid ett tillfälle satte jag mig på en stentrappa nära Pantheon och öppnade min anteckningsbok. Jag började skriva ner små minnen från mitt äktenskap med Harold – sådant vi hade pratat om att göra men som aldrig blev av. Jag insåg att jag inte levde i det förflutna, utan att jag äntligen uppfyllde de löften vi hade gett varandra, om än på ett annat sätt än vi tänkt oss.
