“För att jag bryr mig om dig.”
Orden hängde i luften mellan oss, tyngre än ljudet från hjärtmonitorn som tickade rytmiskt bredvid min säng. Jag stirrade på Taylor, letade efter en spricka i hans mask, ett tecken på att detta bara var ännu ett drag i ett komplicerat spel jag inte förstod. Men hans blick var stadig, mörk och fylld av en sårbarhet jag aldrig tidigare sett hos miljardären Taylor King.
“Du behöver inte säga så,” viskade jag, min röst hes. “Du behöver inte låtsas. Inte nu när vi är ensamma.”
Han blundade ett ögonblick, som om mina ord orsakade honom fysisk smärta. När han öppnade ögonen igen, drog han sin stol närmare sängen. Han sträckte ut handen men stannade precis innan han rörde vid min. Han respekterade gränsen. Han väntade på min tillåtelse.
“Maya,” sa han mjukt. “Jag har tillbringat hela mitt liv med att kalkylera risker. Att bygga murar. När Eric föreslog det där idiotiska vadet, såg jag det som en transaktion. Ett sätt att få honom att hålla tyst om att jag behövde ‘slå mig till ro’ för styrelsens skull. Du var perfekt. Tystlåten, oberoende, krävde ingenting. Jag trodde att vi kunde leva parallella liv i sex månader.”
Han svalde hårt. “Men sedan flyttade du in. Jag märkte hur du alltid ställde min favoritkaffekopp längst fram i skåpet. Jag såg hur du läste i biblioteket sent på kvällarna, hur ljuset föll över ditt ansikte. Jag såg hur du behandlade personalen med mer respekt än vad mina så kallade vänner någonsin gjort. Och igår kväll… när de där kvinnorna pratade om dig…” Han knöt handen som vilade på lakanet. “Jag insåg att tanken på att någon skadar dig gör mig ursinnig. Och när du föll… när jag trodde att jag höll på att förlora dig…”
Han lutade pannan mot sängkanten. “Jag bryr mig om dig. Mer än jag borde. Mer än avtalet tillåter.”
Tårarna brände bakom mina ögon. Jag hade varit ensam så länge. Att bära tyngden av en sviktande kropp och ett hjärta som bokstavligen och bildligt talat var trasigt, hade varit min vardag. Att höra någon säga att de brydde sig, att de ville bära den tyngden med mig, var överväldigande.
Jag vände långsamt min hand och lät mina fingrar snudda vid hans. Han reagerade omedelbart och flätade sina fingrar med mina. Hans grepp var fast, varmt och otroligt tröstande.
“Tre månader,” viskade jag. “Det är allt vi har kvar.”
“Vi får se,” svarade han och mötte min blick. “Vi tar en dag i taget. Men från och med nu, Maya, är du inte ensam. Hör du det? Du är inte ensam.”
De kommande veckorna blev en vändpunkt, inte bara för min hälsa, utan för hela min existens. När Taylor tog med mig hem till takvåningen, var det inte längre till den kalla, tysta plats jag hade vant mig vid. Han hade förvandlat den.
Det första jag märkte var köket. Den stela privata kocken, som tidigare bara lagat överdådiga middagar när Taylor hade gäster, hade fått nya instruktioner. Nu fylldes kylskåpet av färgstarka, hjärtvänliga råvaror. Kocken presenterade måltider som var konstverk, men som var designade specifikt efter doktor Lees strikta rekommendationer för att sänka mitt blodtryck.
Taylor, mannen som brukade arbeta 80 timmar i veckan på sitt kontor, började arbeta hemifrån. Han inrättade ett skrivbord i biblioteket, bredvid min favoritfåtölj.
“Jag måste ändå läsa de här rapporterna,” sa han nonchalant första morgonen när jag hittade honom där, iklädd mjukisbyxor och en t-shirt – en syn jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. “Vi kan lika gärna hålla varandra sällskap.”
Strukturen som doktor Lee hade pratat om tog form. Vi började med korta promenader. I början räckte det med femton minuter runt kvarteret innan jag blev andfådd. Taylor anpassade alltid sitt långa, snabba steg till mitt tempo. Han pratade aldrig om affärer under dessa promenader. Istället frågade han mig om min barndom, om böckerna jag läste, om mina drömmar innan diagnosen tog över mitt liv.
Och jag började fråga om honom. Bakom den polerade, iskalla miljardären fanns en man som hade ärvt ett imperium för tidigt, som hade fått lära sig att känslor var en svaghet och att alla ville ha något av honom.
“Vadet,” sa jag en kväll när vi satt på balkongen och såg ut över stadens ljus. Min puls var jämn. Medicinerna och den nya livsstilen hade börjat verka. “Varför lät du Eric övertala dig?”
