Att dejta efter trettiofem är redan en helt egen disciplin, nästan en extremsport.
Huvudet snurrar inte längre av ett första intryck, hormonerna överskuggar inte längre det sunda förnuftet, och man tittar på varje potentiell “prins” genom sin egen erfarenhets filter.
Men hur man än vrider och vänder på det så förblir vi kvinnor, och någonstans djupt där inne fortsätter vi att tro på mirakel.
Så jag trodde också på det när jag lärde känna den fyrtioårige Valerij.
Valerij arbetade som projekteringsingenjör.
De första tre mötena på caféet förlöpte helt respektabelt: han berättade om tjänsteresor, diskuterade politik, gav komplimanger om min klädsmak och betalade till och med min kaffe en gång — vilket med dagens mått mätt redan nästan är en bedrift.
Han såg vårdad ut: strukna skjortor, putsade skor.
Kort sagt gav han intrycket av en normal, trevlig man som familjelivet av någon anledning hade gått förbi.
“Han är nog bara lite för kräsen”, bestämde jag mig naivt för.
Och inspirerad av detta bjöd jag hem honom på en söndagsmiddag till mig.
Förberedelserna inför besöket påminde om en riktig specialoperation.
Jag bestämde mig för som att spela säkert — genom magen.
Och vad kan vara mer övertygande för en man än en perfekt, fyllig borsjtj med en mättad rubinröd färg?
Klockan åtta på morgonen var jag redan på marknaden och valde ut ett bra nötkött på ben.
Jag köpte hemgjord gräddfil — så tjock att skeden stod upp i den.
Jag bakade vitlökspampusjki till borsjtjen — luftiga, mjuka, som bokstavligen smälte i händerna.
Det spred sig en sådan arom i lägenheten att grannarna i trappuppgången förmodligen svalde saliven.
Jag dukade bordet i vardagsrummet: linneduk, vackra djupa tallrikar, snygg servering.
Jag bytte om till en elegant hemmasandklänning och började vänta.
Precis klockan sex på kvällen ringde det på dörren.
Jag öppnar dörren — helt i rollen som husets värdinna, med ett lätt leende.
På tröskeln står Valerij.
Händerna är tomma.
Inga blommor.
Inte ens den mest blygsamma chokladask.
Inte ens något bröd — överhuvudtaget ingenting som ens symboliskt visade på omtanke.
En fyrtioårig man kom på middag till en kvinna med absolut tomma händer.
— Åh, hej! — sade han glatt och tog av sig jackan.
Han drog in luften genom näsan.
— Mmm, det luktar som i matsalen på vårt forskningsinstitut.
Kom igen och mata mig, jag har levt på smörgåsar sedan i morse.
Den första varningssignalen i mitt huvud ringde inte bara — den slog till som en kyrkklocka.
“Som i matsalen”, jaha.
Aja, tänker jag, mannen kanske bara inte kan välja sina ord.
Han är trots allt ingenjör, inte poet.
Vi satte oss vid bordet.
Jag ställde högtidligt fram en tallrik rykande het, aromatisk borsjtj framför honom.
Bredvid — en korg med vitlökspampusjki och en skål med tjock gräddfil.
Valerij tog skeden.
Jag stelnade till i väntan på just den där reaktionen: “Oj, Lena, det här är otroligt!”
Han skopade upp, blåste, smakade.
Han tuggade med en rynkad panna, med samma uppsyn som en sträng domare i en matlagningstävling.
Sedan tog han skeden och började noggrant granska tallrikens innehåll, precis som om han utförde en expertis.
— Tja, vad ska man säga, — sade han slutligen och sköt undan korgen med pampusjki.
— I det stora hela går det att äta.
Hungrig blir jag inte.
Jag blinkade och försökte smälta denna “komplimang”.
— Men det finns nyanser, Lena, — fortsatte han och lyfte upp kål på skeden.
— Ta kålen till exempel.
Du har hackat den ganska grovt.
Min mamma strimlar den tunnare.
Riktigt som ett spindelnät, så att den smälter i buljongen.
Men hos dig simmar det ju rena kålskivorna här.
Jag satt mittemot och kände hur mitt artiga leende långsamt förvandlades till något betydligt mindre vänligt.
Men Valerij, som om han inte märkte humörförändringen, kom tvärtom i stämning.
— Och buljongen, — han skakade på huvudet.
— Färgen är bra, du har inte snålat på rödbetorna, men själva koket är lite svagt.
Min mamma har alltid i lite vinäger och socker — för balansen.
Men hos dig är smaken lite för fadd.
Förresten, är gräddfilen köpt i affären?
— Från marknaden.
Hemgjord, — svarade jag så kallt som möjligt.
— Jaha?
Konstigt… Det är någon syrlighet som inte stämmer.
Allmänt sett, Lena, är borsjtj en konst.
Man måste känna den.
Du har kämpat, bra gjort, för en modern kvinna är det redan inte så dåligt, men det är långt kvar till mammas.
Du måste lära dig och lära dig.
Med de orden skopade han myndigt upp ytterligare en sked och sträckte sig efter en pampusjka.
Fast hans hand blev hängande i luften.
Eftersom jag reste mig upp.
Vet ni, jag började inte förklara att jag skär kålen så som jag själv gillar den.
Jag började inte berätta om gårdsbiffen och de flera timmarna vid spisen.
