Gendarmerichefen tömde en stor jordgubbsmilkshake på Mathieu Delcourts huvud framför hela bryggeriet, och brast sedan ut i skratt medan Claire, Mathieus fru, viskade med spänd röst:
“Mathieu, snälla…” Gör ingenting.
Glassen rann genom hennes hår, trängde in under skjortkragen och föll i stora rosa droppar på det kaklade golvet i Chamois, en brasserie i Thônes där omkring trettio personer åt lunch vid den tiden.
Ingen sa något längre.
Mireille, servitrisen, stod orörlig med kaffekannan i handen. En hantverkare lade långsamt ner sin gaffel. Två gymnasieelever slutade till och med titta på sina telefoner.
Endast Laurent Vasseur skrattade.
Vid 46 års ålder hade befälhavaren för den lokala brigaden det särskilda självförtroendet hos män vana vid att se andra titta ner.
“Så, mekanikern?” Fräschar det upp dina idéer?
Några kunder log generat.
Mathieu rörde sig inte.
I 14 år tjänstgjorde han i marinkårens kommandosoldater. Han hade lämnat den franska flottan tre år tidigare med bara en önskan: att bo på en plats där ingen skulle fråga vad han hade sett eller gjort.
I Thônes var han helt enkelt känd som den diskrete killen som restaurerade gamla fyrhjulsdrivna bilar i en verkstad utanför byn.
Ingen visste egentligen att han hade befallt män.
Laurent ännu mindre.
Mathieu kunde ha lagt ner honom på marken innan han hann ställa ner sitt glas. Han hade redan lagt märke till sitt sköra vänstra knä, hans dåliga viktfördelning, hans arm för långt från kroppen.
Men han gjorde ingenting.
För han visste en sak Laurent inte visste: ibland var det precis vad motståndaren förväntade sig att reagera för snabbt.
Mathieu tog en handduk och torkade lugnt ansiktet.
Claire verkade lättad.
Denna lättnad gjorde mer ont än förödmjukelse.
Sedan tittade Mathieu ut genom fönstret.
Laurents servicebil stod parkerad framför bryggeriet. På baksätet, halvt dolt under en jacka, låg en liten vattentät svart portfölj.
Mathieu kände till denna modell perfekt.
Två veckor tidigare hade han installerat tre av dem i fordon avsedda för vinterräddningssystemet i sektorn. De innehöll satellitkommunikationsterminaler finansierade av regionalt bidrag för insatser i bergsområden där telefonnätet höll på att försvinna.
Ett av dessa flygplan hade varit försvunnet i tre dagar.
Mathieu lade ner sin servett.
Och ler.
Laurent slutade skratta.
“Vad får dig att le?”
“Inget.
För första gången verkade gendarmen obekväm.
När han lämnade rummet några minuter senare passerade Mathieu Mireille.
Hon räckte honom en ren trasa.
“För din skjorta.”
“Tack.”
Hon tvekade.
“Förlåt.
“Det var inte du som hällde upp glaset.”
Mireille kastade en blick på Laurent.
“Nej. Men ibland är det väldigt likt att delta utan att säga något.
Mathieu betraktade den sextioårige pojken.
“Han kom ensam?”
Hon förstod genast vad han menade.
“Laurent, ja. Men bilen stod redan där i morse. Det var adjutant Marin som ledde den.
Mathieu stannade.
“Är du säker på det?”
“Jag har serverat kaffe här i 28 år. Jag vet hur man känner igen folks bilar innan jag känner igen deras ansikten.
Sedan tillade hon:
“Och vad du än tror att du sett i den där bilen, var inte för snabb med att bestämma vad det betyder.”
På parkeringen var Claire redan på väg mot deras fordon.
“Förlåt,” sa hon.
“Av vad?”
“Du vet mycket väl.
“Nej. Förklara för mig varför min fru bad mig låta mig förödmjukas inför 30 personer.
Claire vände bort blicken.
“För att Laurent ville ha en reaktion.
“Jag förstod det.
“Och för att jag var rädd för din.”
Mathieu förblev tyst.
Claire höll sin väska tätt intill sig.
“När han kom in förändrades du.” Ditt ansikte, sättet du ser på rummet… Du blir den här mannen jag inte känner igen.
“Jag har aldrig skrämt dig.
“Det är inte du som skrämmer mig. Det är platsen där du går in i dig själv.
De återvände utan att säga något.
Deras hus låg i slutet av en liten väg, mellan granarna och de första relieferna av Aravis. Mathieu gick direkt till sin ateljé.
Sedan stannade han framför en gammal nedmonterad Land Rover.
Claire hade rätt.
När något blev svårt kom han hit.
Han kallade på Benoît Marchand, en tekniker från Annecy som skötte kommunikationsutrustningen för bergsräddningen.
— Terminalen som har försvunnit, den vars nummer slutar på 4187… Hittade du honom?
“Nej. Varför?
“Jag kan ha sett hans portfölj i ett gendarmerifordon.”
En tystnad följde.
“Mathieu… Jag upptäckte också något. En överföringsbegäran finns i systemet.
“Validerad av vem?”
— Per person. Bekräftelsen är tom.
“Vem skapade den?”
Benedict tvekade.
— Claires konto.
Mathieu lade på några minuter senare med tungt hjärta.
När han kom in i köket höll Claire på att skära äpplen.
“Benoit berättade för mig om överföringsbegäran.
Kniven stannade till.
“Du visste om det.
“Ja.”
“Ditt konto har använts.
“Ja.”
“Var det du?”
Claire lade ner kniven.
“Nej.
“Jag tror dig.”
Hon tittade plätt upp.
“Tror du mig?”
“Ja.”
Detta svar verkade nästan uppröra henne mer än en anklagelse.
