Köret under kupolen i den gamla katedralen i Kiev ljöd så rent att Aleksandr Savtjenko under några sekunder nästan trodde: allt som hände kunde kallas rätt.
Ljusen brann med jämna, gyllene flammor.
Stenväggarna höll kvar kylan, trots majsolen utanför de höga fönstren.
I den första raden satt hans mor, Beatrisa Savtjenko, i en gräddvit dräkt och pärlor som inte såg ut som ett smycke, utan som ett tecken på makt.
Hon log inte brett.
Det behövde hon inte.
Allt var redan gjort åt henne.
Aleksandr stod vid altaret i en svart smoking, med en perfekt knuten fluga, med ansiktet hos en man som under många år hade lärt sig att inte visa svaghet.
Bakom hans rygg viskade gästerna.
Där fanns bankdelägare, advokater med dyra klockor, släktingar till tjänstemän, fastighetsutvecklare, arvtagare till gamla affärsfamiljer och kvinnor vars leenden dök upp snabbare än kamerablixtarna.
Detta bröllop var inte bara ett bröllop.
Det var ett avtal.
Det var en signal till marknaden, familjerna, partnerna och fienderna.
Savtjenko och Kovalski förenades.
Pengarna blev tystare.
Makten blev starkare.
Beatrisa hade väntat på detta i sex år.
I sex år hade hon tålmodigt raderat ut ett namn ur sin sons liv.
Valeria Romanjuk.
En gång i tiden uttalade Aleksandr det namnet som om det vore hans enda hem.
Sedan slutade han helt att uttala det.
Det är lättare att leva så, när man blir ilurad att man har blivit förrådd.
Det är lättare och vakna på morgonen, skriva på kontrakt, fatta beslut om miljoner och inte tänka på kvinnan som en gång höll din hand i ett pyttelitet kök och sa att lyx inte räddar en från ensamhet.
Det året var Aleksandr ännu inte en man på omslagen till affärstidningar.
Han hade precis gått in i familjeföretaget.
Han hade redan pengar, ett efternamn och en mor som var van vid att öppna alla dörrar, men bredvid Valeria kände han sig för första gången inte som en arvtagare, utan bara som en man.
De hyrde en liten lägenhet i ett vanligt område.
På fönsterbrädan stod en sprucken kopp med skedar.
På väggen hängde en broderad handduk som Valeria hade tagit med från sin mormor.
Ibland kokade hon borsjtj i en stor kastrull, och hela köket fylldes av den fylliga doften av rödbetor, vitlök och lagerblad.
Aleksandr kom hem sent, tog av sig kavajen, kavlade upp ärmarna och hjälpte till att skära brödet, även om han gjorde det o jämnt.
Hon skrattade.
Han blev stött i en minut.
Sedan åt de direkt vid spisen, eftersom bordet var överfullt av papper, brev, hennes böcker och hans finansiella kalkyler.
Valeria bad inte om dyra saker av honom.
Hon bad om en enda sak.
Att inte försvinna när det blev svårt.
Han lovade.
Och sedan, en dag, visade de honom dokumenten.
Ett utdrag.
Ett internt meddelande.
Den interna revisorns underskrift.
En rapport där det stod att pengar hade förts bort från ett dotterbolags konto, och att Valeria hade haft tillgång till transaktionen.
Där fanns datum.
Där fanns summor.
Där fanns transaktionsnummer.
Där fanns allt som krävdes för att krossa hjärtat på en man som var van vid att lita mer på dokument än på tårar.
Beatrisa skrek inte då.
Hon lade bara mappen på bordet och sa att kärlek inte raderar ut fakta.
Aleksandr åkte till Valeria.
Lägenheten var tom.
Hennes kläder var nästan helt borta.
På bordet låg en lapp, kort och fumlig, som om den vore skriven av en hand som fruktade varje ord.
Sök inte efter mig.
Han sökte.
Den första veckan.
Sedan en månad.
Sedan blev hans stolthet tyngre än smärtan.
Om en person vill bli funnen, lämnar hon ett spår efter sig.
Denna mening upprepade han för sig själv i sex år, tills den började likna sanningen.
Nu, stående vid altaret, skulle han gifta sig med Regina Kovalska.
Regina var smart, vacker och lugn.
Hon ställde aldrig till med scener.
Hon visste hur man talade med investerare, log återhållsamt mot journalister och valde sina ord så att inget av dem kostade för mycket.
Det var inte hennes fel att Aleksandr inte älskade henne.
Det var han som var den skyldige.
Och ändå stod han där.
Eftersom hans mor sa att det var dags.
Eftersom styrelsen tittade på.
Eftersom ensamheten på fyrtionde våningen i ett glastorn hade blivit mer familjär än kampen.
Bakom katedralens stängda dörrar väntade Regina på signalen.
Musiken blev högre.
Prästen vände huvudet mot mittgången.
Aleksandr andades in doften av vax, gammalt trä och dyr parfym som blandades i luften, och förberedde sig på att definitivt förråda den del av sig själv som fortfarande kom ihåg Valeria.
I det ögonblicket vibrerade telefonen i hans ficka.
Först ville han inte titta.
På ett bröllop på den här nivån läste man inte personliga meddelanden.
Bakom hans rygg stod kameror.
